Helige Aloisius Gonzaga – 21 juni

Helige Aloisius Gonzagas kall, av Guercino, cirka 1650. Helige Aloisius levde 1568–1591, saligförklarades 1605 och helgonförklarades 1726 av påven Benedikt XIII.

Han växte upp Lombardiet (norra Italien), i tysk-romerska kejsarrikets allra högsta klass, i extrem lyx, i maktens sfärer. Hans far stod nära kejsaren, och en framtid med allt vad denna värld har att bjuda på av makt och glans låg som en utrullad röd matta framför Aloisius – men han vägrade att sätta sin fot på den.

Det började annars så bra. Redan som liten fick Aloisius krigsleksaker och tyckte om dem. Han var bara fem år gammal då fadern tog honom med på militärparader. Aloisius njöt av att gå framför de stora soldaterna som deras ledare. Vid ett tillfälle lyckades han – till allas förskräckelse – fyra av en kanon. Men när han tog efter soldaternas råa jargon tillrättavisade hans lärare honom. Den lille pojken fick veta att sådant språk var blasfemiskt, en kränkning av Gud. Då skämdes han och tänkte till – vad är det?

Aloisius blev ett fromt barn, i mångas ögon för fromt. Vid sju års ålder var han fullständigt hängiven åt bön och botövningar som syftade på att övervinna sig själv och avstå från världsliga lockelser. Med gigantisk beslutsamhet slet han sig loss från det öde han fötts till genom att insistera på att inträda i den nygrundade jesuitorden. Faderns besvikelse var gränslös. Man skickade präster till pojken som skulle få honom att tänka mer ”ansvarsfullt” eller i alla fall försöka ta en annan kyrklig väg där han åtminstone blev biskop. Till slut ställdes han –17 år gammal– inför påven Sixtus V, som efter en kort utfrågning skickade iväg honom med en välsignelse. Dagen efter var han jesuit. Där stod han, arvlös men med en helt ny frihet. Och osäkerhet.

I novitiatet irriterade sig de andra noviserna på adelspojkens stränghet. För varje trappsteg han tog ville han absolut be ett Ave Maria. Minsta ansatser till lättsamhet eller uppsluppenhet i omgivningen slog han ner på. Hans överordnade inom orden försökte få honom att koppla av, äta mer och be lite mindre. ”Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad”, skrev Paulus (1 Kor 9:27) – Aloisius asketiska övningar drevs till det yttersta (tanken går till den unge Buddha!). Han såg inte på kvinnor, inte ens på sin mor, utan höll blicken fäst mot marken. Enligt egen utsaga skulle han inte ens kunna känna igen sina egna kvinnliga släktingar eftersom han aldrig tittat på dem.

Vi ser en fast och självständig karaktär bakom allt detta som genomskådade den andliga tomheten och risken för moraliskt fördärv i maktens högsta salonger, där skryt och begär, intriger och falskspel, dueller och giftmord, härjade. Men också en alltmer utmattad själ: huvudvärk, sömnlöshet och fysiska lidanden plågade honom.

Avancerade studier tyckte jesuiteleven inte om, mest satt han i sitt trista rum och bad. Otåligt längtade Aloisius efter himlen. Det sägs ibland att Gud tar de bästa först, och så blev det i hans fall. 1589 utbröt pesten i Rom och jesuiterna gick heroiskt ut för att ta hand om de sjuka och döende. Aloisius anmälde sig frivilligt som vårdare, tiggde för patienterna och gav dem undervisning. Snart var även han smittad och blev långsamt sämre. Utsikten att få lämna världen gladde honom så starkt att han rentav kände skuld för det.

Aloisius Gonzaga fick i jesuitorden en god andlig ledare, den helige Robert Bellarmin, som lyckades lugna den unge studentens oro och mildra hans överdrifter. Efter hans död uttalade Bellarmin att han inte var ett exempel som andra borde efterfölja. Men det var han, och kyrkan förklarade den udda tonåringen helig.

Det finns en kärlek till Gud som verkar galen men som är genialisk, en klarsyn som tar bort alla jordiska illusioner så att man satsar allt på Gud. Han var extrem – visst! – men är inte vi extrema åt motsatt håll? Vet vi ens vad kristen askes är? Om han var ett stenhårt bröd, svårt att tugga, då är vi gräddbullar. 1500-talshelgonet ger oss en hälsosam oro: Lever jag som mitt samvete säger eller flyter jag omkring, styrd av andras förväntningar, av lustar och av rädslan att få för litet? Helige Aloisius – stör oss med ditt exempel!

(Katolska liturgiska nämnden)