Susanna Alakoski (idé) och Ingrid Sjökvist (red.); Ordfront, 2024
Under Andra världskriget – och ända till 1949 – skickades 72 000 finska barn till Sverige. Susanna Alakoski och Föreningen Liv i Sverige har nu tagit initiativ till att samla in dessa personers minnen. Resultatet har blivit en antologi där mer än femtio personer får göra sina röster hörda. Det är först nu som många vågar berätta om sina hågkomster.
Ibland har minnena varit så traumatiska att man helst velat förtränga dem. En del intervjupersoner beskriver också att de har stora minnesluckor – men trots detta har de bortträngda upplevelserna präglat dem. Andra har i stället goda minnen. Barnen skickades huvudsakligen bort för att undgå att dö i kriget. Men många behövde också äta upp sig, få miljöombyte och i vissa fall adekvat läkarvård.
Barnen kom som regel ensamma till Sverige. Finskspråkiga barn kom till ett land där de inte kunde språket. När de sedan återvände till hemlandet hade de i stället glömt finskan. En del berättar om svårigheten att finna en relevant identitet i sitt liv. Andra har i stället sett sina dubbla identiteter som en tillgång.
Vilka regler som gällde är oklart och rättstillämpningen verkar inte heller ha varit konsekvent. En del barn fick goda fosterfamiljer som sedan adopterade dem. Rivalitet kunde då uppstå mellan de finska föräldrarna och värdfamiljerna. Det hände också att barn inte fick stanna hos familjer de verkligen trivdes hos.
Ett hav emellan är en viktig bok ur flera aspekter. Dels därför att krigsbarnen fått berätta om sina egna upplevelser, dels därför att deras liv i Sverige snart är på väg att glömmas bort. Som 60-plussare har jag mött flera av dem i mitt liv. Men det gäller kanske inte yngre svenskar.
Ingemar Andersson
