Foto: Wikimedia CommonsI en ny skrivelse som svar på två frågor om spridning av aska efter kremering fastställer dikasteriet för trosfrågor att ”en minimal mängd” aska ”i vissa fall” får bevaras utanför urnan.
Det är i ett svar publicerat på Vatikanens hemsida den 9 december, som ärkebiskop Víctor Fernandez tillsammans, med påven Franciskus godkännande, svarar på två frågor från kardinal Matteo Zuppi, ärkebiskop av Bologna och ordförande för den italienska biskopskonferensen, om att sprida aska efter kremering. I ett brev till dikasteriet ställde kardinal Zuppi i höstas två frågor om spridning av aska efter kremering. Brevet till dikasteriet ska ha skrivits efter att kardinal Zuppi tillsatt en särskild kommission i ärkestiftet, med uppgift att formulera ett ”kristet svar” på problem som uppkommit, efter att allt fler katoliker gett uttryck för att de önskar bli kremerade med spridning av aska i naturen efteråt.
Endast på helig plats
I svaret från dikasteriet för trosfrågor svarar kardinal Fernandez först på en fråga om huruvida det är möjligt ”att förbereda en definierad och permanent helig plats för blandad, ackumulerad aska, med kortfattade detaljer om varje avliden, för att inte glömma deras namn”. Frågan har uppstått, då det i Italien är vanligt att begrava ovan jord i en vägg med enskilda nischer för varje avliden. Begraver man i kistor väntar man tills kistan förmultnat innan nischen används igen, men förmultningen sker inte på samma sätt vid urnbegravningar, och det har därför blivit allt vanligare att släktingar efter en viss tid strör ut den kvarvarande askan i naturen i stället för att fortsätta betala för urnnischen, eller förflytta askan till en större, gemensam urna. Kardinal Zuppis andra fråga gällde huruvida en familj kan tillåtas ”bevara en del av askan från en familjemedlem på en plats som har betydelse för den avlidnas liv”.
I svaret refereras till ett dokument från dåvarande troskongregationen från 2016, Ad resurgendum cum Christo, som bland annat tar upp just bevarandet av aska efter kremering, och där kyrkans lära upprepas: att aska inte kan strös ut, delas upp eller förvaras hemma utan måste bevaras på en helig plats, godkänd av kyrkan, till exempel en kyrkogård. Denna bestämmelse ”behåller sin giltighet”, skriver dikasteriet nu, eftersom den ”säkrar att de [avlidna] inte utesluts från böner och hågkomst”. Dikasteriet tydliggör i svaret på den första frågan, att det inte finns något hinder för att förvara askan i gemensamma urnor. I svaret på fråga två möjliggör dikasteriet för ”kyrkliga auktoriteter” att, i enlighet med gällande lagar, från fall till fall bedöma enskilda förfrågningar om att förvara en ”minimal” andel aska på en ”plats av betydelse för den avlidnes liv”, men endast om ”varje typ av panteistiskt, naturalistiskt eller nihilistiskt missförstånd kan uteslutas”.
(Crux)
