Sista kröningen? Den 30 juni 1963 kröntes påve Paulus VI av kardinal Alfredo Ottaviani. Samtliga efterföljande påvar har avstått från kröningsceremonin. (Foto: Wikimedia commons)När kung Charles III och hans gemål Camilla kröntes i början av maj var kardinal Pietro Parolin, Vatikanens utrikesminister, på plats i Westminster Abbey för att representera påve Franciskus och Heliga stolen. Även om han anses vara påvekandidat vid nästa konklav var ceremonin i London förmodligen det närmaste han, eller någon annan framtida påve, kommer att komma en kröning.
Senast en påve kröntes var 1963 då Paulus VI bar de påvliga regalierna i en kröningsceremoni. Även om en framtida påve i teorin skulle kunna bestämma sig för att återinföra triregnum, den trefaldigt krönta tiaran som påvarna en gång kröntes med för att symbolisera deras roll som ”prinsars och kungars fader”, är det knappast troligt.
Vad jag menar är, vem vill vara den påve som börjar sin ämbetstid med en symbolhandling som skulle tolkas som ett arrogant återinförande av svunna privilegier?
Under århundradena har det funnits flera versioner av den påvliga tiaran. Den som Paulus VI tog emot den 30 juni 1963 var helt ny och framtagen av katolikerna i Giovanni Battista Montinis tidigare ärkestift i Milano.
Den 13 november 1964 beslöt Paulus VI att avsäga sig monarkins prydnader under en mässa enligt den bysantinska riten som firades under Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Den dagen reste sig påven från sin tron, klev ner några steg och placerade kronan på altaret i Peterskyrkan, för att symbolisera sitt avvisande av den. Den italienske ärkebiskopen Pericle Felici, konciliets generalsekreterare, meddelade att Paulus VI hade kommit fram till sitt beslut efter att ha blivit berörd av konciliefädernas diskussioner om fattigdom.
Den påvetiaran såldes så småningom på auktion med avsikt att skänka intäkterna till de fattiga. Den köptes av amerikanska katoliker och kan i dag beskådas i Basilica of the National Shrine of the Immaculate Conception i Washington D.C.
När Paulus VI lämnade Peterskyrkan hyllades han med ropen Viva il papa povero!, ”leve den fattige påven!”, en anspelning på det traditionella ropet under Kyrkostatens era: Viva il papa re!, ”leve konungapåven!”.
(Fotnot: En del entusiaster föreslog vid samma tidpunkt att nästa symbolhandling borde vara att alla biskopar, som då var samlade under Andra Vatikankonciliet, skulle lägga av sig sina bröstkors och biskopsringar på Petersplatsen och även sälja dem för att kunna ge åt fattiga – vilket förstås aldrig skedde.)
En ny era
I dokumentet Romano pontefici eligendo från 1975 satte Paulus VI reglerna för valet av sin efterträdare. Där formulerade han ändå bestämmelser om en kröning, förmodligen för att han ville överlåta beslutet till nästa påve. Hans instruktion löd: ”Slutligen kommer påven att krönas av kardinalprotodiakonen och kommer inom lämplig tid att ta Lateranbasilikan i besittning, enligt den föreskrivna riten.”
Påven Johannes Paulus I avböjde dock kröningsceremonin, ett val som bekräftades av Johannes Paulus II. I sin predikan för sin invigningsmässa den 22 oktober 1978 förklarade den polske påven sitt val.
”Påven Johannes Paulus I, vars minne är så levande i våra hjärtan, ville inte ha tiaran; inte heller önskar hans efterträdare det i dag. Detta är inte rätt tid att återvända till en ceremoni och ett föremål som, felaktigt, anses vara en symbol för påvarnas temporära makt”, sa Johannes Paulus II.
”Vår tid kallar oss, uppmanar oss, tvingar oss att fästa blicken på Herren och fördjupa oss i ödmjuk och hängiven meditation över mysteriet med Kristi allmakt”, sa han.
När Johannes Paulus I utfärdade sin egen uppsättning regler för valet av nästa påve arton år senare, i dokumentet Universi dominici gregis, nämndes inget om någon kröning. Den sista punkten löd i stället: ”Efter den högtidliga ceremonin för invigningen av pontifikatet och inom lämplig tid, kommer påven att ta Lateranbasilikan i besittning, enligt den föreskrivna riten.”
Faktum är att de senaste påvarna inte bara har förkastat tiaran, de har också blivit återhållsamma till att avbilda den som symbol. Både Johannes Paulus I och Johannes Paulus II hade tiaran avbildad ovanpå sina påvliga vapen, men påven Benedikt XVI bröt med den traditionen genom att istället återge en enkel biskopsmitra, och påve Franciskus har följt i hans fotspår.
Fortfarande monark
Ironiskt nog finns det nästan ett omvänt förhållande mellan Vatikanen och Storbritannien i detta avseende. I Storbritannien har monarker behållit kronan men förlorat det mesta av sin makt, medan påvarna i katolska kyrkan visserligen har avstått från kronan men i princip behållit den auktoritet som den en gång symboliserade.
Det sägs ibland, felaktigt, att påvarna förlorade sin världsliga makt 1870 i och med Kyrkostatens kollaps. I själva verket var det territorium de förlorade, inte makt. En påve är fortfarande en världslig monark, om än i en extremt liten stat – fråga bara de tio åtalade som just nu i påvens civila domstol står inför rätta för ekonomiska brott. Franciskus har fortfarande makt att avgöra alla frågor, sekulära och andliga, inom Vatikanens territorium, från lärofrågor till trafiklagar.
I kyrkliga termer förblir påvens auktoritet verkligen absolut. Den kanoniska lagen (canon 331) slår fast att biskopen av Rom ”är den ledande i biskopskollegiet, Kristi ställföreträdare och Herde för den universella Kyrkan här på jorden. Till följd härav har han i kraft av sitt ämbete den högsta, fullständiga, omedelbara och allomfattande ordinarie makten i Kyrkan, och han kan alltid fritt utöva denna makt.”
För att parafrasera Shakespeare i Henrik IV: För en påve finns det med andra ord gott om skäl till att hans huvud vilar oroligt, även utan en krona.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
