Den 13 mars 2013. Nyvalde påve Franciskus kliver ut på Peterskyrkans balkong och hälsas av kyrkans folk. (Foto: Wikimedia commons)Tio år har gått sedan dagen då den sjuttiosexårige Jorge Maria Bergoglio klev ut på balkongen som kyrkans nyvalde 266:e påve, och hälsade den stora folkmassan med Buonasera. I den femte valomgången i konklaven föll lotten på Buenos Aires ärkebiskop, som valde namnet Franciskus.
Den första tiden med påve Franciskus präglades av känslan av nyhet. En frisk fläkt svepte in i kurians korridorer. Den första påven från Amerika, den första jesuiten att bli vald till påve. En påve som inte ville bo i det enorma apostoliska palatset och som hade ett språk som utan tvekan nådde fram till alla dem som länge hade varit ointresserade av vad påvarna sa. Media hjälpte till mycket eftersom de uppskattade Franciskus beskrivande stil, när han drömde om ”en fattig kyrka för de fattiga”, som skulle fungera som ett ”fältsjukhus” i mänsklighetens ”periferier”, med präster som ”luktar som sina får”, eller när han sa att saligprisningarna är ”de kristnas id-kort”, och att de troende är ”syndare ja, men korrupta nej”.
Efter påvens första jultal till kurian började entusiasmen i Vatikanen mattas av. Man insåg att man hade att göra med en mycket strängare påve än vad han gav uttryck av att vara utåt. Om Benedikt xvi i första hand var en lärare, hade Heliga stolen nu plötsligt en man som var van vid att styra och som ville styra upp, dra åt svångremmen, se transparens i de olika avdelningarnas kassor och kräva evangelisk fattigdom även mer materiellt. Påvens reform av kurian har varit långdragen, men tog nyligen form i uppmaningen Praedicate evangelium, där titeln vittnar om målet med de omfattande ommöbleringarna.
Under sina tio år har påven skrivit tre encyklikor, fem apostoliska uppmaningar och femtiosju motu proprier. Han har kallat till fem synoder och gjort fyrtio internationella resor.
Man kan inte slutgiltigt definiera pontifikatet eftersom det inte är över, men man kan ändå dra några linjer för dessa tio år – som verkligen inte har varit lätta för påven, och heller inte för kyrkan som helhet.
Barmhärtighetens jubelår kan man kanske säga var höjdpunkten. Tillsammans med ömhet är barmhärtighet påven Franciskus främsta ord för Herren, som man även finner i hans valspråk miserando atque eligendo (”ringa men utvald”, red. anm.). Hans resor går ofta till de länder som minst förväntar sig ett påvebesök, och han belyser bortglömda internationella konflikter med sin närvaro.
De fem biskopssynoderna under hans ledning har berört svåra frågor som ofta har lett till slitningar mellan katoliker. Roms biskop har det svåra uppdraget att ena den universella kyrkan, och även om påven talar om mångfald är det inte alltid det som hans beslut har vittnat om.
Påve Franciskus har utan tvekan satt sin prägel på dessa tio år. Han kommer att gå till historien som påven som såg till att katolska kyrkan tog ansvar för miljön; som ledde den interreligiösa dialogen framåt med sin uppmaning att Fredens Gud förväntar sig att de som kallar sig troende håller sams; som hellre fokuserar på stora sociala utmaningar som trafficking och flyktingar, än kyrkliga frågor.
Med rullstol eller käpp, och vacklande hälsa drar han inte ner det minsta på sitt späckade program. Franciskus är buren av sin glädje i att möta människor, oberoende av livssituation. ”Ha alltid ett litet exemplar av evangeliet i fickan”, säger han och vittnar om var han får kraften ifrån. ”Och snälla, glöm inte bort att be för mig”.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
