Helgelse är inte en karriär du väljer, åtminstone inte medvetet. Men om du öppnar ditt hjärta för andra människors nöd – kroppslig och själslig – upptäcker du kanske att din vilja förändras och därmed dina val i livet. Så var det för Giuseppe Moscati, som avstod från akademisk karriär, inflytande och rikedom, för att istället ägna all sin tid åt de sjuka han hade ansvar för.
Giuseppe Moscati föddes 1880 i Benevento i det italienska landskapet Kampanien. Redan som fyraåring flyttade han med familjen till Neapel, där han kom att stanna livet ut. Som barn såg han ofta sin far, en ansedd jurist, tjänstgöra som lekman i mässan och livet ut kom mässan och sakramenten att ha en central plats för honom.
Hans bror skadades svårt under en militärövning och när han fick vård i hemmet väcktes den tolvårige Giuseppes intresse för läkaryrket. Han studerade senare medicin på universitetet i Neapel och doktorerade i leversjukdomar. Direkt efter sin examen tog han tjänst på Ospedale degli Incurabili, stadens sjukhus för ”obotliga”, där han också kunde fortsätta sin forskning, men utan att försumma sitt ansvar för patienterna.
Patienten i fokus
Man noterade tidigt doktor Moscatis hängivenhet och sättet på vilket han visade omsorg om patienterna. Han sa åt sina läkarstudenter att inte bara ställa diagnoser och ordinera medicin. De måste ta sig tid för patienten och förstå hennes lidande, som kanske inte alltid enbart har medicinska orsaker. Giuseppe Moscati såg inte sin läkartjänst som en väg till hög inkomst, hans uppgift var att mildra människors lidanden. För detta var han beredd att ägna all sin tid.
Hans innerliga omsorg om patienterna blev tydlig vid jordbävningen den 8 april 1906, i samband med Vesuvius vulkanutbrott. En filial till sjukhuset, främst med äldre och handikappade patienter, befann sig vid vulkanens fot. Giuseppe insåg faran och tog med sig en läkarstudent och begav sig dit i ilfart. Väl där tog han ansvar för att byggnaden utrymdes och genomsökte själv alla rum för att ingen skulle bli kvarlämnad. Strax efter att han kom ut med den sista patienten störtade taket på sjukhuset in.
Respekterad
Giuseppe Moscati var högt ansedd som läkare och forskare. Han blev medlem av Kungliga akademin för kirurgisk medicin, han var pionjär i Italien i användandet av insulin och hans forskning hjälpte till att beskriva sjukdomsförändringar i njurarna. När kolera bröt ut i Neapel 1911 fick han huvudansvaret för hälsoinspektioner av befolkningen och han kunde snabbt lägga fram förslag på åtgärder för att bekämpa sjukdomen och förhindra nya utbrott.
Under Första världskriget ville doktor Moscati ta värvning, men han blev nekad med motiveringen att han gjorde större nytta på hemmaplan när hans sjukhus togs över av militären. Man uppskattar att Moscati behandlade omkring tre tusen soldater.
Öppet hjärta för de fattiga
Det var Giuseppe Moscatis tro som var hans ledsagare genom livet. Paulus ord till Timotheos stämde väl in på honom: ”… sträva efter rättfärdighet, gudsfruktan, tro, kärlek, uthållighet och ödmjukhet. Kämpa trons goda kamp, sök vinna det eviga livet, som du har kallats till …” (1 Tim 6:11–12). Han drog sig ofta undan för att be och i behandlingen av patienter hänvisade han gärna till patientens egen tro och till sakramenten.
Han valde medvetet bort äktenskap och gav ett privat löfte om att leva i kyskhet. Istället levde han tillsammans med sin syster och de inrättade sitt hem till en läkarmottagning, dit framför allt Neapels fattiga kom. Bara de som kunde behövde betala och till de allra fattigaste stack han ofta med en sedel tillsammans med receptet. När hans egna pengar inte räckte sålde han av sitt bohag för att bekosta de fattigas sjukvård.
Den 12 april 1927 började som alla andra vardagar. Giuseppe gick till morgonmässan och tog emot kommunionen som han alltid brukade. Därefter arbetade han på sjukhuset fram till lunch. På eftermiddagen tog han emot patienter i sitt hem, men vid tretiden kände han sig trött och satte sig att vila en stund i sin fåtölj. Strax efteråt var han död. Bara fyrtiosex år gammal. Vid hans begravning gick de fattiga i Neapel man ur huse för att visa sin kärlek.
Han saligförklarades av Paulus vi 1975 och kanoniserades 1987 av Johannes Paulus II. Helige Giuseppe är naturligtvis läkarnas skyddshelgon men också beskyddare av dem som inte fann sitt kall i en orden utan i lekmannalivet.
Mattias Lindström
