Barn- och ungdomsarbete. Fader Damien byggde upp ett levande församlingsliv i leprakolonin på Moloka’i. Här poserar han framför kameran tillsammans med flickkören, omkring 1878.”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” säger Jesus (Joh 15:13). En som tog dessa ord på allvar var en ung belgisk man, Jozef De Veuster – mer känd som fader Damien, ”helgonet från Moloka’i” och ”de spetälskas apostel”.
Jozef De Veuster föddes 1840 i Tremelo på den belgiska landsbygden. Han var ett av sju barn i familjen och fick sluta skolan redan som trettonåring för att hjälpa till i pappans verksamhet. Två av hans äldre systrar valde att gå i kloster och en storebror läste på prästseminarium. Pappan ville att Jozef skulle läsa företagsekonomi men pojken längtade efter att följa i storebrors fotspår. Han anslöt sig därför till samma sällskap som brodern, Fäderna av Jesu och Marias heliga hjärta, vars mission var fokuserad på eukaristisk tillbedjan och hjälp till de allra mest nödlidande. Som nytt namn valde han Damien.
Först trodde inte hans överordnade att han lämpade sig för prästutbildningen – på grund av hans korta skolgång – men de ändrade uppfattning när de såg hur snabbt han lärde sig latin av sin äldre broder. Under studietiden bad Damien varje dag inför en bild på helige Frans Xavier, jesuiternas store missionär, att han skulle bli sänd ut i världen. Önskan gick i uppfyllelse när han fick ersätta sin äldre bror, som blivit sjuk, och i hans ställe fick resa till Hawaii. Damien var tjugofyra år när han anlände till Honolulu och en dryg månad senare vigdes han till präst.
Leprakolonin på Moloka’i
Hälsotillståndet på ögruppen var katastrofalt. Handelsmän, sjöfarare och immigranter hade fört med sig smittsamma sjukdomar som ursprungsbefolkningen saknade motståndskraft till. Bland annat härjade den fruktade leprasjukan. För att bekämpa smittspridningen hade myndigheterna inrättat en leprakoloni på ön Moloka’i. Det var meningen att de där skulle få sjukvård och allt annat de behövde för sin överlevnad, men brist på arbetskraft och resurser gjorde att kolonin snart hamnade i misär.
Den apostoliske vikarien i Honolulu ville gärna sända en präst till kolonin, men det var förenat med stora risker och han ville inte beordra någon. Fyra präster anmälde sig frivilligt – en av dem var fader Damien. Biskopen bestämde att de skulle turas om med uppdraget, och i maj 1873 blev fader Damien den förste att sändas till de omkring sex hundra leprasjuka i kolonin på Moloka’i.
Samhällsbygge
Ett av hans första projekt var att bygga en församlingskyrka, men samtidigt satte han igång med att ordna ett fungerande samhälle för de sjuka. Tillsammans byggde de en vattenreservoar, bytte ut ruckel mot ordentliga hus, snickrade möbler och kistor och grävde gravar, och han förband själv de sjukas sår. Han utsåg ledare med olika ansvar, man byggde skola och sjukhus, anlade vägar och jordbruk och byggde kapell. Och samtidigt med allt detta undervisade fader Damien i den kristna tron. I ett brev till sin bror skrev han: ”Jag gör mig själv till en leprasjuk bland de leprasjuka för att vinna alla för Jesus Kristus.” Han levde fullt ut med dem; han åt med dem, han delade pipa med dem, de var hans vänner – han bad därför biskopen att inte skicka någon ersättare.
Fader Damiens arbete blev känt ute i världen efter att kronprinsessan Lydia av Hawaii hade besökt kolonin. Hon blev så tagen av vad hon såg att rösten inte bar när hon skulle hålla sitt officiella tal. När hon kom hem berättade hon ivrigt om vad hon hade sett. Tack vare modern teknik spreds berättelsen om fader Damien snabbt till USA och Europa och insamlingar startades på flera håll för att stötta arbetet.
Än mer intensivt arbete
Men klockan tickade för fader Damien; i december 1884 upptäcktes att också han var smittad av spetälska. Vetskapen fick honom att jobba ännu mer intensivt. En mängd projekt påbörjades och hans kristendomsundervisning intensifierades. Fyra volontärer anlände till kolonin för att hjälpa honom: en belgisk präst, en veteran från amerikanska inbördeskriget, en manlig sjuksköterska från Chicago och en franciskansyster från Syracuse i New York.
I drygt fyra år orkade han fortsätta sitt arbete, men en dag fanns inte tillräckligt med kraft kvar. I slutet av mars 1889 blev han sängliggande och bara drygt tre veckor senare, den 15 april, dog fader Damien, fyrtionio år gammal. Dagen efteråt begravdes han intill det träd han hade sovit under första natten efter att han anlänt till kolonin. I sexton år tjänade han sin Herre, bland de leprasjuka på Moloka’i.
Mattias Lindström
