Trots alla motgångar. Julie Billiart växte upp i en liten by under enkla förhållanden, hon drabbades av förlamning och förlorade talförmågan och såg hur kristna förföljdes och avrättades under franska revolutionen. Hon upplevde mycket i sitt liv som gjorde henne rädd. Detta till trots grundade hon en orden som gett barn över hela världen möjlighet till skolgång och kristen fostran.Fattigdom, sjukdom och motstånd från omvärlden måste inte vara hinder för att arbeta för Guds rike. Julie Billart påminner om att det enda som krävs är att man står beredd att använda de talanger som man har fått av Gud. Då skapar Gud möjligheterna.
Julie Billiart föddes 1751 i den lilla byn Cuvilly i norra Frankrike. Tidigt förstod man att hon var begåvad. Som sjuåring hade hon lärt sig katekesen utantill och hon brukade recitera ur den för sina lekkamrater. Undervisningen hon fick i byskolan var annars högst rudimentär – det var på den andliga fronten som hon glänste. Byprästen, fader Dangicourt, lät henne ta emot första kommunionen och konfirmeras redan som nioåring och fem år senare gav Julie ett personligt löfte om kyskhet för att viga sitt liv åt Gud. Fader Dangicourt gav henne i uppdrag att vara kateket i församlingen och ryktet om den fromma flickan spred sig i trakten – man kallade henne för ”helgonet från Cuvilly” och sökte gärna hennes vägledning.
Livet var dock svårt för Julie och hennes familj. Flera av Julies syskon dog redan som barn och pappans affärsverksamhet var hårt pressad. Vid ett tillfälle, när Julie var tjugotre år gammal, försökte någon (förmodligen en affärskonkurrent) till och med mörda pappan genom att skjuta mot honom från ett fönster. Denna händelse chockade Julie så svårt att hon blev sjuk och blev tvungen att genomlida svåra och undermåliga behandlingar. Efter åtta års sjukdom gjorde byläkaren ett försök att bota henne genom åderlåtning i fötterna, men det ledde istället till att hon blev förlamad i benen. Julie fortsatte emellertid att undervisa från sin sjuksäng, särskilt barnen som förbereddes inför sin första kommunion.
Skräckväldet
I samband med franska revolutionen 1789 utsattes kyrkan för svåra förföljelser. Präster tvingades att svära trohet till staten, inte till kyrkan, och de som vägrade förklarades obehöriga att utöva prästämbetet. En av dessa var fader Dangicourt och Julie hjälpte till att gömma honom från revolutionisterna. När också hon själv utsattes för fara fick hon hjälp av vänner inom adeln att gömma sig, men flera gånger var hon tvungen att fly undan folkmobbar och myndigheter som sökte efter oliktänkande, som riskerade att avrättas. Så småningom hamnade Julie i staden Compiègne, vilket dock var som att komma ur askan i elden. Överallt rasade sekulär fanatism och ingen som höll fast vid den katolska tron gick säker. Inte ens nunnor. Myndigheterna slog till mot Julies vänner i Karmel i Compiègne och fängslade sexton karmelitsystrar, vilka sedan fördes till Paris och avrättades – Franska revolutionens första erkända martyrer (en händelse som bland annat återberättas i Francis Poulencs opera Karmelitsystrarna från 1957). Rädslan för allt ont omkring henne ledde till att hon förlorade talförmågan.
Under detta skräckvälde hade Julie en syn där hon såg en skara kvinnor intill Jesu kors. En röst sa till henne: ”Detta är de döttrar som jag vill ge dig i ett institut, som kommer att vara märkt med mitt kors.” Detta blev en tröst för hennes i tankarna på framtiden.
För barnens kristna fostran
Baronessan Baudoin, vars man och far hade avrättats under revolutionen, tog sig an Julie och lät henne bo tillsammans med sig och sina tre döttrar i Amiens. Här mötte hon adelskvinnan Françoise Blin de Bourdon, vilket blev början på en livslång och betydelsefull vänskap. Françoise tyckte först att den invalidiserade Julie var motbjudande, men förstod snart att Gud kallade henne till tjänst i sitt rike genom denna kvinna.
Efter Napoleons statskupp 1799 förbättrades läget för kyrkan och Julie och Françoise kunde tillsammans med goda vänner lägga grunden för ett utbildningsinstitut. Den 2 februari 1804 vigde så Julie, Françoise och väninnan Catherine Duchâtel sina liv till uppdraget att undervisa flickor och att utbilda fler kvinnor till samma tjänst. Under en novena till Jesu heliga hjärta senare samma år återfick dessutom Julie hälsan och kunde gå igen – tjugotvå års invaliditet var till ända!
Illvilja mot systrarna gjorde dock att de bröt upp från Amiens och flyttade till Namur i Belgien 1809, vilket återspeglas i ordens namn: Systrar av Notre Dame av Namur (SNDdeN). Mellan 1804 och 1816 grundade Julie femton ordenshus, gjorde långt över hundra resor och skrev hundratals brev till sina medsystrar – i dag är orden verksam på fem kontinenter. Hon dog den 8 april 1816 i moderhuset i Namur, sextiofyra år gammal. Sextiofem år senare inledde kyrkan helgonförklaringsprocessen av henne, hon saligförklarades 1906 och kanoniserades 1969.
Mattias Lindström
