Titt som tätt är krucifixet på tapeten i Italien. De senaste månaderna har man återigen diskuterat om den korsfäste Kristus ska få hänga på väggen i de statliga skolornas klassrum. De som driver på att krucifixen inte har där att göra vill med hjälp av lagen plocka ner dem. Men riktigt så enkelt är det inte i ett land där kampen mellan sekularisering och katolska rötter är mer påtaglig än på andra platser.
Bestämmelsen att italienska klassrum ska ha ett kors på väggen, går tillbaka till en förordning från 1928 – ”alla klassrum skall ha ett krucifix”. Men det finns inget parlamentsbeslut om krucifixet, och därför måste förordningen tolkas i enlighet med grundlagen. De juridiska processerna varar ofta flera år och resulterar i närmare hundrasidiga domslut.
Den senaste händelsen gäller en lärare som, med sin samvetsfrihet som grund, tog ner korset från väggen varje gång han undervisade. Då opponerade sig några av eleverna och gick till rektorn, som påminde läraren om hans skyldighet att respektera elevernas vilja eftersom de var i majoritet. Läraren fortsatte plocka ner korset med motiveringen att statens sekulära princip kränktes. När frågan nådde domstol slog man fast, efter en lång process, att majoritetsprincipen gäller och att läraren inte hade någon vetorätt och inte kunde anse sig diskriminerad av krucifixet, inte heller kunde han begära skadestånd. Istället för att ta bort symboler som stör den egna tron, menar man, kan man lägga till symboler i mångfaldens och religionsfrihetens namn.
Varken lärare eller elever ägnar troligtvis korset på väggen i klassrummet någon tanke, än mindre tillbedjan. Men att kräva att man ska ta ner krucifixen från väggen har varje gång motsatt effekt; då reagerar den katolska folksjälen. Krucifixet ska hänga där. Reaktionerna mot krucifixen kommer sällan från den växande muslimska befolkningen i Italien, utan från sekulariserade italienare.
Även religionslektionen l’ora di religione i italienska skolor är en kvarlåtenskap av pakten mellan katolska kyrkan och staten. Man skulle kunna tro att eleverna studerar olika världsreligioner, men istället är det ren katolsk trosundervisning som är en del av den italienska läroplanen. Lektionerna är inte obligatoriska och om föräldrar inte vill att deras barn ska delta får de lämna klassrummet den timmen. Naturligtvis är även denna lektion anledning till kontrovers, men även icketroende italienare menar att kunskap om Bibeln och katolsk tro är viktigt för att förstå Italiens historiska, kulturella och konstnärliga arv.
Italienare som är sjuttio år och äldre och har vuxit upp i landet kan fortfarande rabbla svaren på frågorna i påven Pius X:s katekes utantill, eftersom de lärde sig den utantill i grundskolan som barn.
Det här är landet där man hittar ett kapell på tågperrongen; där en präst går runt och erbjuder bikt och kommunion på sjukhussalarna; där de mest kyrkofientliga ändå drivs av en djup anda av att hjälpa sin nästa i nöd. Det är landet där påven får tala i statlig TV i över en timme på bästa sändningstid, och där sjuttio procent av gynekologerna inte utför aborter av samvetsskäl.
Men den katolska folksjälen är inte att ta för given ens i Italien. För varje generation som går mattas den av och den katolska andan blir mer och mer en kulturell yta. Händelser som den kring krucifixen i de italienska klassrummen är trots allt bara en liten flämtande låga på det katolska Italiens alltmer utbrunna vedträ.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
