Kyrkans djupa rörelser formar historien

Kyrkans långsiktiga utveckling över decennier och sekler kan utläsas i statistiken. Men säger siffrorna bara något om historien, eller kan man även utläsa något om framtiden i dem? Och vilka förväntningar kan man ha på att kyrkans ledning i så fall agerar på prognoserna?

Ett gammalt talesätt säger att ”journalistik är historiens första utkast”. Ärligt talat har jag alltid varit lite tveksam till det påståendet. Enligt min erfarenhet, och för att parafrasera John Lennon, verkar historien ofta vara det som händer medan journalister pratar om andra saker.

Här är ett citat från historikern Arnold J. Toynbee i hans bok Civilization on Trial som jag försöker ta till mig:

”De saker som skapar bra rubriker finns på ytan av livets ström, och de distraherar oss från de långsammare, obestämbara, ogripbara rörelserna som arbetar under ytan och tränger ner till djupet. Men det är verkligen dessa djupare, långsammare rörelser som skapar historia, och det är de som sticker ut i efterhand, när de sensationella händelserna har passerat och i perspektiv får sina verkliga proportioner.”

Låt oss nu inte fokusera på en sensationell övergångshändelse, utan istället begrunda en av de långsamma, djupa rörelser som Toynbee kallar ”ogripbar”. Låt oss också göra ett försök att bevisa att han har fel; att rörelserna inte är så ogripbara som han påstår.

Nyligen publicerade Vatikanen den senaste upplagan av Annuario pontificio, en stor tjock röd volym som är en kombination mellan en statistisk årsbok och en matrikel, såväl som Annuarium statisticum ecclesiae. Dessa böcker registrerar bland annat förändringar i den katolska befolkningen under det senaste året, vilket gör det möjligt för observatörer att spåra demografiska rörelser i kyrkan över tiden. Att ta en titt på de uppdaterade siffrorna är lärorikt.

Halsbrytande tillväxt

För det första noterar Annuario att katolska kyrkan fick sexton miljoner nya medlemmar 2020, det senaste året för vilket statistik finns tillgänglig. Visst, det innebar att kyrkan bara höll jämna steg med den globala befolkningstillväxten, men det är fortfarande betydande i en tid då de flesta i Västvärlden uppfattar att kyrkan krymper på grund av krisen med sexuella övergrepp, olika skandaler på högre nivåer, bittra politiska konflikter, ökande irrelevans för yngre generationer och mängder av andra påstådda misslyckanden.

Om man bor i Västeuropa eller i vissa delar av USA, där församlingar upphör eller slås samman och mässdeltagandet verkar befinna sig i fritt fall, är dessa uppfattningar förståeliga. Ändå är verkligheten att katolska kyrkan på global nivå har haft den största expansionen i sin historia under det senaste århundradet. Den har mer än tredubblats från 267 miljoner år 1900 till 1,045 miljarder år 2000 och 1,36 miljarder idag.

Sexton miljoner är mer än hela den katolska befolkningen i Kanada, och det antalet nya anhängare lade kyrkan till bara under ett år. Idag är inte mindre än 17,7 procent av alla människor på jorden katoliker.

Med andra ord, den dominerande katolska berättelsen idag är inte nedgång, det är en halsbrytande tillväxt.

Ändrat perspektiv

För det andra är det anmärkningsvärt att den stora majoriteten av denna tillväxt ligger utanför Västvärlden. Den katolska befolkningen 2020 växte i Afrika och Asien med 2,1 procent respektive 1,8 procent. Andelen av världens katoliker som bor i Afrika har stigit stadigt under de senaste decennierna. Enbart Afrika har ökat från 1,9 miljoner år 1900 till 130 miljoner år 2000 och uppskattningsvis 236 miljoner idag, vilket motsvarar drygt sjutton procent av den globala totalen.

Katolsk kristendom är med andra ord redan en icke-västerländsk religion, åtminstone på gräsrotsnivå, och det kommer att bli allt mer så med tiden. I mitten av detta århundrade kommer tre fjärdedelar av varje katolsk man, kvinna och barn att bo utanför Västvärlden. Att försöka förstå kyrkan uteslutande genom prisman av västerländska intressen och prioriteringar är därför idiotiskt, men det är så de flesta av oss journalister fortsätter att bevaka kyrkan.

Allvarlig snedfördelning

För det tredje avslöjar uppgifterna också en allvarlig snedvridning i hur katolsk personal fördelas runt om i världen, något som har varit tydligt i flera år men som fortsätter att bli allt allvarligare. Antingen sker det på grund av medvetna val på ledarskapsnivå eller så är det en enkel brist på fantasi om hur man löser problemet.

År 2020 fanns det 410 219 katolska präster i världen, varav fyrtio procent bodde i ­Europa och drygt tretton procent i Nordamerika och Australien/Nya Zeeland, vilket innebär att över hälften av världens präster bor och tjänar i Västvärlden, i en tid då fler än två tredjedelar av katolikerna befinner sig någon annanstans.

Detta beror förresten inte på att väst svämmar över med nya kallelser till prästerskapet. Som allt annat kommer de nya kallelserna och seminaristerna i dessa dagar till oproportionerligt stor del från Afrika och Asien, som nu står för sextio procent av alla seminarister världen över.

Om kyrkan i USA vore tvungen att sparka ut alla mexikanska, colombianska, vietnamesiska, koreanska, filippinska, nigerianska, ugandiska och kongolesiska präster som tjänar i amerikanska stift, för att inte tala om alla ordenskvinnor från dessa länder, så kan man lika gärna sätta upp en skylt med ”Verksamheten har upphört” på ytterdörren till nästan alla stiftskatedraler i landet.

Om den katolska kyrkan vore ett välskött företag skulle hon omfördela personal för att arbeta i området med störst marknadstillväxt. Lägg märke till att för tillfället är förhållandet mellan präst och lekfolk i Europa 1 till 1 746, och om vi lägger till ett ”känns som-index”, som i väderleksrapporter, känns det förhållandet ännu gynnsammare eftersom relativt få av dessa katoliker faktiskt dyker upp i kyrkan för själavård. I Afrika är det 1 präst på 5 089 katoliker, och de flesta av dem dyker upp.

Nordamerika har nästan samma antal präster som hela Afrika, trots att det finns 84 miljoner katoliker i USA och Kanada och mer än tre gånger så många i Afrika, 236 miljoner.

Hög tid att agera

Det krävs inte en universitetsexamen för att förstå att något är fel med den här bilden. Inte nog med att kyrkliga myndigheter inte gör någonting för att rätta till situationen, de gör det faktiskt värre genom att godkänna förflyttning av personal från söder till norr snarare än tvärtom.

Ett berömt påstående av Auguste Comte, en av den moderna sociologins fäder, är att ”demografi är ödet”. Vad de demografiska uppgifterna tycks antyda just nu är att den katolska kyrkan har mycket att fira, men också ett akut behov av att vakna och säkerställa ett djupare globalt perspektiv och en mer rättvis fördelning av personal. Annars riskerar kyrkan att upptäcka att hennes öde är ett öde som hon är sorgligt oförberedd på.

John L. Allen Jr.
chefredaktör Cruz