En modig, målmedveten och handlingskraftig kvinna kom att påverka ett helt land i många hundra år. Än i dag står hennes anonyma monument i Paris och påminner om hennes inflytande, trots att sekulära krafter försökt tysta hennes andliga arv.
En dag kom biskop Germanus av Auxerre ridande genom en liten by strax utanför Paris. Han var på väg mot Britannien för att hjälpa kyrkan i en svår situation. I den stora skaran av troende som mötte honom la han märke till en ung flicka som sökte hans uppmärksamhet. Hon berättade ivrigt att hennes högsta önskan var att få bli vigd åt Gud. Germanus, som senare skulle bli helgonförklarad, uppmuntrade henne och välsignade hennes längtan i bykyrkan. Året var 429 och flickans namn var Genoveva.
År 422 (eller möjligtvis lite tidigare) föddes Genoveva i Nanterre, som numera är en stadsdel i västra Paris. Redan omkring femton års ålder vigdes hon till nunna. Strax därefter dog hennes föräldrar och hon flyttade till ön Île de la Cité i centrala Paris där hennes farmor Lutetia bodde. Genovevas liv präglades av sträng fasta och hjälp till de fattiga och sjuka. Biskopen i staden såg hennes duglighet och gav henne ansvar att leda och forma stadens vigda jungfrur.
Genovevas inflytande gillades inte av alla och hennes belackare beskrev henne som falsk och skenhelig. Saken blev inte bättre när hon började tala om att hon fick uppenbarelser av änglar och helgon. Det gick så långt att man smidde planer för att döda henne. Tack vare biskop Germanus, som hade behållit kontakten med den lilla flickan som han en gång mötte på sin resa, kunde planerna stoppas.
Paris räddning
När hunnernas kung, Attila (av sin samtid kallad ”Guds gissel”), tågade mot Paris år 451 greps befolkningen av panik och förberedde sig för att fly. Genoveva hade däremot en helt annan åsikt om var räddningen fanns: ”Låt männen fly om de vill, om de inte är kapabla att slåss. Vi kvinnor kommer däremot att oupphörligt be till Gud, så länge han hör vår vädjan.” Attila ändrade sina planer och vek av mot Orléans istället.
År 465 var Paris illa ute igen. Denna gång på grund av frankerna, som bodde utmed kusten i nuvarande Belgien och Nederländerna, och deras kung Childerik. Än en gång kom Genoveva till parisarnas hjälp och lyckades ordna med båtar utmed Seine som kunde forsla säd från Champagne och Brie till Paris så att befolkningen kunde uthärda belägringen av staden. Hon förhandlade också med Childerik om att frige krigsfångar och lyckades till slut förmå honom och hans son Klodvig (som senare skulle lägga hela Frankrike under sig och räknas som landets förste kung) att visa parisarna nåd.
År 475 köpte Genoveva en bit land norr om staden där den helige Denis, martyrbiskopen av Paris från 200-talet, var begravd. Hon önskade ersätta det lilla kapellet som stod på platsen med en kyrka som relikerna skulle förvaras i. När hon uppmanade prästerna att ta ansvar för bygget avfärdades hela projektet eftersom de inte visst var de skulle få tag på byggnadsmaterial. Hon uppmanade dem att bege sig till bron vid Seine. Där hörde de två svinaherdar tala med varandra om var man hade funnit rikligt med kalksten. Kyrkan Saint-Denis blev byggd och drog snabbt till sig många pilgrimer.
Kung Klodvig, som 496 konverterade till den katolska tron tack vare sin drottning Clotilda och gjorde Paris till huvudstad, byggde ett kloster där Genoveva blev abbedissa. Klosterkyrkan, där hon senare blev begravd, fick uppleva många mirakler under århundradenas lopp.
Sekulärt monument
När kung Ludvig XV tillfrisknade från en sjukdom 1744 visade han sin tacksamhet genom att beordra att en ny och ståtligare kyrka skulle byggas till Paris skyddshelgon, Sainte Geneviève. Franska revolutionen satte dock stopp för kyrkans invigning och nationalförsamlingen bestämde 1791 att den nya byggnaden istället skulle göras om till ett mausoleum för framstående medborgare – ett monument över staten och människan. Man gav den namnet Panthéon. Under två perioder, 1816–1830 och 1852–1881, gjordes byggnaden om till katolsk kyrka men bägge försöken fick ge vika för den statliga sekularismen.
Nu står den gigantiska byggnaden som en påminnelse om människans benägenhet att ersätta Guds ära med sin egen. Ändå kan ingen radera minnet av flickan från Nanterre, som längtade efter att viga sitt liv åt Gud och genom sina förböner har räddat staden och dess invånare från undergång otaliga gånger.
Mattias Lindström
