Clemens Cavallin, Veritas förslag, 2021
I sin lärda och mycket vackert skrivna bok skriver religionsvetaren Clemens Cavallin att vi lever i en värld där även troende har blivit ”praktiska ateister” då riter och ritualer har blivit något exotiskt som rör andra kulturer eller fjärran tider.
Idag är offer ett moraliserat och politiserat begrepp som får oss att tänka på självmordsbombare eller människor som ger upp vad de har, för att världen ska bli en bättre plats. Det är inte en praktik som öppnar oss för det gudomliga genom att sakralisera delar av tillvaron, eller för den delen rena vårt inre för att vi ska bli kapabla att rikta oss utåt mot något större och evigt. Men samtidigt kanske denna sekularisering kan hjälpa oss att förstå varför det finns en relation mellan offer, våld och vad man med mystikernas språkbruk kan kalla utblottelse. ”Offret utmärker sig”, skriver Cavallin, ”genom att det är baserat på en våldshandling, på att en organism, antingen en växt, ett djur eller en människa, dödas.” Döden är utifrån de flesta religioners perspektiv en övergång, en väg in i det eviga, och därmed en nödvändig del av offrandets religiösa praktik. Och när vi tänker efter innebär vårt liv ett ständigt offrande: vi äter växter och djur för att överleva utan att tänka på vad eller vem vi offrar, eller för den delen vad eller vem vi offrar till. Cavallin vill lära oss att se vad det innebär att offra i religiös mening och hur något så vardagligt som en måltid kan helgas åt det gudomliga.
Offret kan härledas till latinets offerre som kan översättas med att frambära någonting, och från detta verb kommer latinets substantiv oblatio som betyder gåva. Offret är, djupast sett, en gåva till gudarna eller, som kristendomen visar, en gudomlig gåva till människorna. Det finns därmed en offrets ekonomi och det är denna som Cavallin på ett lika medryckande som övertygande sätt tecknar genom att skildra människan som ett i djupet offrande djur som genom att ge sig själv kan öppna sig för det gudomliga.
Martin Björk
