Roms invånare är irriterade. De har fått vänja sig vid synen av vildsvin som strövar omkring på gatorna och rotar bland sopor och gör narr av kommunförvaltningen. Virala bilder av en sådan vildsvinsflock i september blev sista spiken i kistan för den sittande borgmästaren Virginia Raggi och hindrade henne från att bli omvald. Nyligen var det ett piggsvins tur att ta en spontan promenad i Rom. Det vandrade runt i timmar innan det slutligen kunde fångas in i närheten av Vatikanen. Men inget av detta var faktiskt den konstigaste händelsen i eller runt Vatikanen den senaste tiden.
Jag kan komma på åtminstone tre konstigare saker som skett – ingen av dem hade att göra med vilda djur, förutom den mänskliga sorten.
Vatikanen publicerade ett kort uttalande i början av oktober som indikerar att delegationen från Vatikanen, vid det kommande COP26-toppmötet om klimatförändringar i Glasgow, kommer att ledas av den italienske kardinal Pietro Parolin – utrikesministern. Vanligtvis skulle ett sådant tillkännagivande inte skapa uppmärksamhet eftersom det är något som Parolin får betalt för att göra, men det har förekommit många spekulationer om att påve Franciskus själv skulle resa till Glasgow, för att fortsätta sitt arbete mot klimatförändringarna.
I de flesta medierna tolkades uttalandet som att påven trots allt inte kommer att åka. Det kan vara lite för tidigt, eftersom Franciskus är mycket kapabel att bjuda på överraskningar i sista minuten. De skotska biskoparna tog det säkra före det osäkra och uttryckte sorg ”i händelse av att han inte kan närvara”.
Mår påven bra?
Hur som helst, här är det konstiga med det hela: I en intervju den 1 september med den spanska tv-kanalen COPE, fick påve Franciskus frågan om han planerade att åka till Glasgow.
– Ja, i princip är planen att jag åker, sa han. Allt beror på hur jag känner mig just då. Men i själva verket håller mitt tal redan på att förberedas, och planen är att vara där.
Med andra ord sa påven att den enda anledningen till att han skulle avstå från att åka vore hans hälsa. Ändå verkar ingen fråga Vatikanen om han är krasslig, om det har att göra med hans tjocktarmsoperation i somras, hur han mår och om det finns andra orsaker till att han kan tvingas dra sig tillbaka. Vatikanen har inte sagt någonting och verkar heller inte utsättas för någon påtryckning på grund av sin tystnad.
Och på tal om frågor som inte ställs …
Hur många offer?
Den största katolska nyhetsbomben den senaste tiden har kretsat kring rapporten om prästers övergrepp i Frankrike, där man hittade omkring tre tusen förövare i kyrkan i Frankrike mellan 1950 och 2020 och uppskattningsvis svindlande trehundratrettiotusen offer.
Medan slutsatsen om antalet förövare var mer eller mindre i linje med andra nationella rapporter, var uppskattningen av antalet offer många gånger högre. John Jay-rapporten från 2004 i USA fann till exempel cirka elva tusen offer mellan 1950 och 2000, medan rapporten från 2018 i Tyskland identifierade ungefär fyra tusen offer.
När de tidigare rapporterna publicerades mötte de kritik för att de hade räknat för lågt, eftersom många övergrepp aldrig rapporteras. Det franska teamet gick alltså längre än att bara räkna det totala antalet anmälningar som lämnats in till antingen kyrkliga eller civila tjänstemän, och genomförde dessutom en utfrågning av den franska befolkningen via mejl och använde dessa siffror för att beräkna en rikstäckande summa. Frågeformulär skickades till 243 601 personer i Frankrike och 28 010 användbara svar returnerades. Detta användes som grund för uträkningen.
För att siffran om trehundratrettiotusen offer ska vara korrekt måste det betyda antingen att den genomsnittliga förövaren i kyrkan i Frankrike under de senaste sjuttio åren förgrep sig på över hundra personer – astronomiskt många fler än vi har sett någon annanstans – eller att det verkliga antalet förövare i Frankrike är mycket högre än vad rapporterna hittills antyder.
Även om båda möjligheterna kan vara rimliga, är det ändå slående att ingen ens verkar ställa frågan. De facto har ingen ämbetsman, vare sig i Frankrike eller i Vatikanen, ens antytt i offentliga kommentarer att siffrorna behöver granskas.
Visst, det kan visa på framsteg jämfört med tidigare epoker, då kyrkans tjänstemän avvisade alla försök att dokumentera barnmisshandel i sina egna led. Ändå tjänar det ingens intresse i det långa loppet att detta blir fel, och det är slående att hittills verkar ingen i ledningen vilja erkänna det högt.
Var är inspelningarna?
Även om den begravdes under lavinen från den franska rapporten och domsluten i en rättegång om sexövergrepp i Vatikanen nyligen, höll ”århundrades rättegång” om ekonomiska brott i Vatikanen också nyligen sin första förhandling sedan juli.
Här följer en sammanfattning: Vid utfrågningen i juli hävdade försvarsadvokater att de undanhållits nyckelbevis av åklagaren. Bland annat videoinspelningar av vittnesmålet från den italienske msgr Alberto Perlasca, en tidigare chef på finansavdelningen inom utrikessekretariatet som har vänt sig emot sina tidigare medarbetare och nu erbjuder bevis mot dem.
I juli beordrades åklagarna av domstolen att lämna över videoinspelningarna senast den 10 augusti, men åklagarna vägrade med hänvisning till de inblandade parternas rätt till integritet.
När rättegången återupptogs i oktober krävde försvarsadvokaterna följaktligen att hela målet skulle läggas ned. Mindre förutsägbart var att åklagarna bad om en total omstart, att alla bevis som hittills lämnats skulle dras tillbaka och allt skulle börja om från början med nya intervjuer av vittnen. Det skulle förmodligen bland annat inneburit att Perlasca-inspelningarna bekvämt nog aldrig skulle se dagens ljus.
De tre domarna gick i slutändan med på endast en begränsad omstart och upprepade sin begäran om inspelningarna. Man avvisade farhågorna kring rätten till integritet med att konstatera att redan anmälan om bevis i en rättegång per definition är en offentlig handling. Domarna satte en ny tidsfrist till den 3 november då inspelningarna måste ha gjorts tillgängliga för försvaret.
Det udda i hela historien är med vilka silkesvantar domstolen behandlar det hela. Om en åklagare i en brottmålsrättegång i USA skulle ignorera ett domstolsbeslut om att överlämna bevis, skulle han eller hon kläs i fångdräkt och sättas på en buss till det lokala häktet snabbare än man kan säga ”domstolstrots”. Ändå har åklagarna i detta fall suttit på inspelningarna i månader, och efter att ha trotsat en order om att presentera dem i augusti, får de nu ytterligare en månad på sig att hosta upp dem.
En förklaring kan vara att domstolen inte vill göra något som kan uppfattas som att den tar parti, för att skydda legitimiteten i det domslut som så småningom utfärdas. En annan förklaring kan vara att alla involverade är italienska veteran-advokater som har känt varandra länge, och därför är ett visst ”gentleman’s club-etos” oundvikligt.
Ändå är det svårt att inte undra när domstolen kommer att tappa tålamodet – och att inte tycka att det faktiskt är lite konstigt att den inte redan har gjort det.
John L. Allen Jr.
Chefredaktör Crux
