I vår tid är tystnad en bristvara. Vi blir ständigt överösta med ljud och oljud. Bilder och texter flimrar ständigt förbi på vår skärm. Reklam, propaganda och ideologier upphör aldrig att tränga sig på. Samtidigt har vi ett medfött behov av tystnad för att kunna få fast mark under våra fötter. Det är inte bara det yttre som hotar, också inombords måste tystnaden få spelrum. Det märker vi inte minst när vi sätter oss ner för att be. Då dröjer det inte länge förrän vi tänker på något helt annat, som om en inre tv överöser oss med onödiga budskap, känslor och frestelser. Men just utifrån vår bristsituation kan vi lära oss att längta efter den äkta och sanna tystnaden, där vi kan förnimma Guds eget tysta sätt att kommunicera med oss.
Det första steget på vägen till tystnad är att inse sitt behov, sin längtan. Genast måste jag dock tillägga att den stora och absoluta tystnaden kan vi aldrig finna på denna jord. Ibland brukar man likna tystnaden vid Fadern, allts ursprung och mål. Ur Tystnaden föds det eviga Ordet. Sonen framgår av all evighet ur Fadern. Det är hans stora uppgift att visa oss Fadern, så att vi kan lära känna hans barmhärtighet. Jesus är vägen som leder oss till Fadern. Jesus leder oss in i tystnaden, i tillbedjan inför det stora och outgrundliga mysterium som Fadern är. När vi därför ber Fader vår som Jesus har lärt oss är det bra att låta bönen klinga ut i tystnaden. Att bli stilla och tysta inför hans mysterium. Att förundras och glädja sig över att han övergår alla våra ord och begrepp. Varje gång vi hör eller läser något av Guds ord kan det leda oss fram till tystnad och tillbedjan. Ord och tystnad går ihop. De är inte motsatser utan kompletterar varandra. Fadern och Sonen går alltid samman i vårt liv och i vår bön tack vare Andens gåva.
På vår livsvandring behöver vi dessa tysta oaser och ”stillpunkter”, där vi kan komma till ro i förundran och tacksamhet. För många är det naturen som inbjuder till tystnad, samtidigt som man gläds över dess skönhet. Skapelsen tog sin början i en trädgård. Brudgummen söker sin brud i Höga Visans trädgård. Gud väntar på oss i skapelsens skönhet. Vi kan bli tysta och överväldigade av allt det vackra, som alltid pekar tillbaka på dess Skapare vars skönhet och godhet vida överstiger allt vi kan se och ta till oss. Det är nästan omöjligt för oss att inte bli tysta när vi går ut i naturen. Men också i storstadens brus kan vi upptäcka Andens stilla sus. Den inre tystnaden kan inte rubbas av trafikens brus. Om vi lär oss att bevara hjärtat i stillhet kan inget yttre rubba oss. Tystnad är mer en inre nådegåva än avsaknad av ord och ljud. Genom vårt dop är vi ett heligt tempel där den treenige Guden bor. Sonen leder oss alltid in i en allt djupare förening med Fadern. I hans tystnad hör vi hemma.
Vi är pilgrimer på väg mot den eviga härligheten, där ord och tystnad skall uppenbara sin fulla innebörd. Meden vi vandrar mot vårt mål behöver vi både tystnadens helande och helgande kraft, och ordet som väcker oss till insikt och djupare tro. Varje dag kan vi upptäcka de tysta oaser som finns mitt uppe i en stressad livssituation. Om vi skall överleva som bedjare måste vi ta vara på de tysta rum som finns där, även i det mest aktiva liv. Det är en nåd att stilla bedja om att få upptäcka att tystnad pågår. Arbetet kan inte ta ifrån oss tystnaden. Tvärtom. Arbetet väcker vår längtan efter ännu mer tystnad och vila i Gud. Vi kan inte alltid tänka på Gud i vår tystnad. Ibland måste tankarna tystna inför det mysterium som inga ord kan uttömma.
Äkta vänskap gör att man kan vara tysta tillsammans. Man kan förstå varandra utan att behöva många ord. Det är något liknande i vår relation med Gud. Ju närmar vi kommer honom i bönen, desto tystare brukar det bli. Kärlekens språk är besläktat med tystnadens. Att se på den vi älskar kan vara mer talande än att säga en massa ord. Något liknande blir det ofta i bönen. Gud ser ständigt på oss och vi låter oss betraktas av honom. Vi låter oss älskas. Vi tystnar.
Inga ord kan uttömma denna djupa och unika kärleksrelation som förenar oss med Gud. Den tar sin början i tiden, under vår pilgrimsfärd mot evigheten. Den får sin fullbordan i Guds eviga härlighet. Inga ord kan återge denna definitiva verklighet. Därför är det bäst att bara tystna i överlåtelse och tillit. Tystnaden måste alltid få sista ordet medan vi lever här på jorden. Som kristna är vi tystnadens pilgrimer, på väg mot den eviga tystnaden, som också är lovsång och tillbedjan.
+ Anders Arborelius OCD
