Kallelserna till prästämbetet fortsätter att minska. Kyrkans senaste siffror talar om en nedgång på nästan fyra procent i Europa. Samtidigt ökar behovet av präster, eftersom antalet katoliker i världen växer.
I sitt senaste budskap till dagen då kyrkan ber för kallelser, tog påve Franciskus den helige Josef till hjälp i kallelseurskiljningsprocessen. Han beskriver drömmarna som Josef lyssnade till, den tjänst Guds röst ledde honom till och framförallt Josefs trohet.
Just denna trohet verkar vara något som vår tid har svårt med. Inte så mycket teologiskt, som antropologiskt. Många ordnar beskriver svårigheten att i hitta kandidater som är beredda att ge och hålla livslånga, eviga, löften. I vår känslostyrda tid lär man sig tidigt att man gör saker så länge man har lust, och detta formar själen djupare än man kanske anar.
Livet handlar inte om att göra många saker, det handlar om att göra en sak väl, som en klok präst uttryckte det nyligen. Jesus beskriver människan som ”en god och trogen tjänare”. God är inte så svårt att vara då och då, men trogen kräver tid och kontinuitet, oberoende yttre omständigheter.
Den helige Filippo Neri reflekterade den antropologiska kontinuiteten som människan är förmögen till, när han formade oratorianernas liv i gemenskap. Oratorianerna avger inte löften, det som gör någon till oratorian är hans uthållighet i gemenskapslivet, fram till sin död. San Filippos sanna barn ser man på dödsbädden, som de uttrycker det.
När en präst i Perugia nyligen bad påven om dispens från prästämbetet för att han hade blivit förälskad i en kvinna, presenterades han i italiensk media som en hjälte, kanske även för valet att inte leva ett dubbelliv. Med respekt för hans frihet, svarade stiftet i sin kommentar på medieflödet, är det opassande att tala om hjältedåd. Hjältarna är de som stannar i skyttegraven även när striden rasar; män och hustrur som inte ger upp i svårigheter, fäder och mödrar som av kärlek förblir fastspikade vid sitt åtagande, eller präster som lever i trohet och total hängivenhet till ämbetet.
Hjärtat kan man inte styra, menar den allmänna opinionen, medan kyrkan lär de troende att det är precis det man kan. Hjärtat kan styras. Hur ska man annars till exempel förklara martyrerna?
Pater Rodrigo Miranda från Chile, som tillhör Verbo Incarnato, en prästkongregation där antalet kallelser faktiskt ökar, säger att det är svårt att vara präst när man lever bland martyrer. Han beskriver sina år i Syrien. När han anlände för att vara kyrkoherde i Aleppo i september 2011, kom han ”till ett vackert och fredligt land”. Men kort därefter brakade kriget loss. Till en början var förföljelsen av kristna inte så uppenbar, men allt eftersom fick han uppleva ett våld som riktade sig mot personer just för att de var kristna. Han berättar om de kristnas häpnadsväckande trofasthet:
Jag har sett unga korsfästas. Jag minns en ung flicka som bar ett kors runt halsen. Personerna som höll henne sa att de skulle släppa henne om hon själv tog av sig korset. Men hon gjorde det inte. De gav henne en till chans. Men hon upprepade sitt svar. Då dödade de henne. Att vara omgiven av personer som är beredda att dö martyrdöden, ifrågasätter ens egen trohet.
Pater Rodrigo berättar om när Aleppo bombades och fyrahundrafemtio människor dog inom loppet av en kvart. I kyrkan gick han ner på knä framför tabernaklet och frågade Gud vad han skulle göra. Men han hörde inget svar. Sen sprang han ut på gatan för att hjälpa de skadade i den dramatiska situationen, och göra så gott han kunde för att trösta den förvirrade, rädda befolkningen. På kvällen sa en ung man till honom: Fader, du kanske kan fira en mässa för de döda. Pater Rodrigo förstod då att Gud hade svarat honom.
Charlotta Smeds, Vatican News
