Gunnel Vallquist (1918–2016) har satt avtryck i kulturliv och offentlighet som författare, översättare och kritiker. Hon blev, med rätta, hyllad; blev teologie hedersdoktor i Lund 1976, fick professors namn 1981 och valdes in i Svenska akademien 1982. Hon konverterade tidigt till den katolska kyrkan. Hon var lojal men hade kritiska synpunkter. Dessa vädrade hon bland annat i sina dagböcker från Andra Vatikankonciliet 1962–1965. Hon var en vän av ekumenik med medkristna bröder och systrar i andra samfund och hade en otålig längtan efter Kristi kyrkas synliga enhet.
Veritas förlag har gett ut en nyutgåva av en av Gunnel Vallquists klassiska böcker, Helgonens svar från 1963. I den träder hon fram som folkbildare och förklarar kyrkans lära om helgonen, vad de ska vara bra för, deras funktion i Kristuskroppen. Gunnel Vallquist använde hela sitt skarpa intellekt för att skingra de fördomar och vanföreställningar som den katolska tron många gånger, inte minst tidigare, var behäftad med i allmänhetens ögon. Detta gäller inte minst helgonen och deras ställning.
Hon börjar med att lyfta fram Petrus och den petrinska auktoriteten i kyrkan. Därefter sankt Ignatios av Antiokia och fornkyrkans martyrer, sankt Antonios och det första munkväsendet, sankt Benedictus samt de heliga Bernard av Clairvaux och Dominicus. En skildring som spänner mellan kejsar Tiberius femtonde regeringsår (29 e.Kr.) och 1200-talet och under olika epoker som författaren har god kunskap om. Hon visar med sin fina skildring på kyrkan byggd på apostlarnas, martyrernas och inte minst ordensfolkets böner, offer och arbete, allt med Kristus i centrum. Det har alltid funnits människor som är beredda att gå ett steg längre, att ta Jesus på orden. Människor som varit beredda att, om så krävs, bekräfta sin kristna tro med sitt eget blod.
Gunnel Vallquist väjer inte för helgonens eller kyrkans mörkare sidor och uppenbara svagheter. Det lär oss att kyrkan är befolkad av svaga människor och gör bara helgonen mer mänskliga, mer lika oss i vår egen kamp och lärjungaskap i brottningen med våra egna svagheter och synder. Men hon framhåller också deras helighet och den helighetens låga som fick dem att ställa sig själva och sina liv till Guds förfogande och som ledde och värmde andra och fick dem att göra detsamma.
Ordensfolket och deras stora bidrag till västerlandets kristna civilisation framkommer tydligt i denna bok. Klostren blev böne- och kulturcentra där böcker översattes och kopierades långt innan tryckpressen fanns. Klostren, i och på vilkas egendomar livegenskapen var bannlyst och som banade väg för en ny människosyn där även små och svaga räknades och där fattiga och sjuka fick hjälp. Där arbetet och bönen flätades samman till en lovsång åt Gud. Bokens fina personporträtt lyfter fram helgongestalternas förkunnelse, deras kärlek till Gud och medmänniskan och deras strävan att göra tro, lära och liv till ett. Även klostren hade sina upp- och nedgångar men ständigt har helgonen manat till reformer och återgång till själva källan, Kristus själv.
Gunnel Vallquist påminner oss om att vi har mycket att lära av helgonen och att deras liv och tro i många stycken inte är olik vår, även om de utspelade sig i en annan tid. Men strävan mot helighet och att i allt vilja följa Jesus är densamma, precis som Kristus är densamme i går, idag och i evighet. Veritas förlag ska ha tack som låter oss nutida pilgrimer på nytt få ta del av Gunnel Vallquists lärdomar i denna mycket läsvärda bok.
Pierre Hernvall
Gunnel Vallquist: Helgonens svar, Veritas förlag (nyutgåva)
