I en intervju publicerad i dag i tidskriften The Tablet berättar påven om coronapandemins effekter på det dagliga arbetet i Vatikanen och om sina tankar om kyrkans och mänsklighetens framtid.
Det är den brittiske skribenten Austen Ivereigh, som fått möjlighet att intervjua påven via e-post – den första intervjun påven gett en engelskspråklig publikation. I intervjun uttrycker påven förhoppning om att årets fasta och påsktid kan bli en tid för kreativitet och omvändelse för kyrkan, för världen och för hela skapelsen.
Nära dem som lider
Påven berättar att man i kurian – Heliga stolens centrala förvaltning – har anpassat sig till rådande omständigheter och arbetar och äter i olika skift, om man inte arbetar hemifrån eller på distans. Påven ber mer än han brukar och varje tisdag träffar han sin biktfader. Påvens prioritering just nu är att vara så nära alla dem som lider som möjligt, och det är därför han initierat sina live-sända mässor varje morgon och alla de videomeddelanden, som lagts ut på internet.
– Ta vara på nuet för morgondagens skull. Gör det kreativt, med enkel kreativitet, och försök göra något nytt varje dag. I det egna hemmet är det inte så svårt, men fly inte eller ta skydd i eskapism, för det är inte till någon nytta.
Slit-och-släng-kultur
När påve Franciskus tillfrågas om hur regeringar svarat på krisen framhåller han att allas tänkande hittills formats kring ekonomiska prioriteringar, vilket har gett upphov till den slit-och-släng-kultur, som påven så ofta talar om. Han reflekterar över hur sällan man numera möter människor med Downs syndrom på grund av fosterdiagnostiken som resulterar i utsorterande, och över hur de äldre behandlas. Han framhåller encyklikan Humanae vitae, och hur dess ”profetiska kraft” som förutsåg hur människor skulle komma att bli sorterade allt efter duglighet eller produktivitet överskuggades av textens innehåll angående preventivmedel.
Att se de fattiga
När påven sedan reflekterar över naturen och pandemins effekt på mänsklighetens framtida levnadssätt, tar han upp vårt selektiva minne:
– Vem talar nu om bränderna i Australien eller kommer ihåg att båtar kunde färdas genom Nordpolen förra vintern eftersom glaciärerna smält? Vem talar om översvämningarna? Vi har ett selektivt minne. … Låt oss inte tappa vårt minne när det här väl är över, låt oss inte sortera undan det och gå tillbaka till där vi var. Nu är det dags för oss att ta ett beslutsamt steg och gå från att nyttja och utnyttja naturen till att betrakta och begrunda den. Vi har förlorad vår kontemplativa dimension; vi måste få tillbaka den den här gången.
– På tal om kontemplation skulle jag vilja säga att detta är en tid då vi måste se de fattiga. … Fattigdomen är undangömd, för den är blyg. I Rom säger polisen åt fattiga att gå hem – de ska inte vara på gatan. Men de har inget hem. De bor på gatan. Vi ser dem inte ens. De finns där men vi ser dem inte: de har blivit en del av landskapet; de har blivit saker. … Att ”se” de fattiga betyder att upprätta deras mänsklighet. De är inte saker, inte skräp; de är människor. … Vi måste säga detta till oss själva ofta: den fattiga personen hade en mamma som älskade honom. Senare i livet vet vi inte vad som hände. Men det hjälper att tänka på den kärlek han eller hon en gång fick genom sin mammas hopp. Vi tar makten ifrån de fattiga. Vi ger dem inte rätten att drömma om sin mamma. De vet inte vad kärlek är; många är drogberoende. Och att se dem kan hjälpa oss att upptäcka den vördnad som pekar mot Gud och mot vår nästa.
