+Anders Arborelius ocd
Jag fick nyligen ett brev från en hemlös kvinna, som bad mig skaffa henne någonstans att bo. Gång på gång får jag ta emot liknande nödrop. Ofta från andra delar av världen, men inte så sällan från vårt eget land.
Många förväntar sig hjälp från Kyrkan och kan bli både förvånade och förtvivlade, ja, förbittrade över att världens största kyrkosamfund inte alltid har möjlighet att hjälpa dem. Det finns en förväntan på oss som katolska kristna, att vi skall kunna göra något för dem som är i nöd.
Även de som står långt borta och inte vet mycket om vår tro, vet att Jesus vill att vi som tillhör honom gör allt vad vi kan för att ta oss an dem som har det svårt.
Jesus har identifierat sig med varje nödlidande människa och där väntar han tålmodigt på oss. Både som enskilda och som församling kan vi göra mer än vi gör för att komma vår medmänniska till mötes i hennes behov och nöd.
Naturligtvis kan vi inte göra allt för alla. Samtidigt kan det bli en förevändning för att inte göra något för någon. Vår bekvämlighet och självcentrering gör att vi väldigt lätt döljer oss bakom bortförklaringar: ”staten är till för att ta hand om alla som har det svårt”, ”andra samfund har mycket fler resurser än vi”.
Vi är bra på att hitta undanflykter. Just därför behöver vi påminnas om att vi som Jesu Kristi Kyrka – och vi katoliker vågar ju tro att vår Kyrka är det fulla uttrycket för Jesu sanning och frälsning – är förpliktade att omsätta Jesu uppmaning i praktiken. Varje församling är skyldig att se vad som är möjligt. Om man lever i tro kan man alltid tänja på gränserna uppåt i stället för nedåt som det tyvärr ofta blir.
Mer och mer ser vi att stat och kommun och andra officiella instanser inte räcker till för att bistå människor i nöd. Civilsamhället är förvånansvärt svagt i Sverige till skillnad från andra liknande länder. Just de stora behov som finns kan väcka människor till liv för att engagera sig ännu mycket mer.
När den stora flyktingvågen kom för några år sedan kunde vi konstatera, att många församlingar och andra grupper vaknade till liv och gjorde stora insatser. I sanningens namn fanns det också en hel del likgiltighet och passivitet på vissa håll.
Det behövs alltid andlig inspiration och mänsklig entusiasm för att få oss att göra det som är gott. Därför är det så viktigt att församlingen kan erbjuda de troende en möjlighet att delta i barmhärtighetens gärningar. Vid den yttersta domen kommer Jesus att fråga oss om vi har känt igen honom i de minsta. Därför måste församlingen kunna vara oss till hjälp, så att vi kan hitta vägen till de minsta och göra något för dem.
Vårt samhälle har ofta försummat just gamla, sjuka och ensamma, som kan vara mycket utsatta och bortglömda. Därför är det en idealisk möjlighet till engagemang i församlingen. I vissa länder har man till och med utnämnt ministrar för att kunna motverka den isande ensamhet, som drabbar många i vår del av världen.
Det är aldrig svårt att hitta dem som behöver besök. Det kräver inga enorma penninginsatser. Den som själv känner sig lite ensam kan dessutom bli lite mindre ensam, när han eller hon uppsöker någon som är ännu mer ensam. Delad ensamhet blir gemenskap.
Församlingarna är helt fria att söka sin egen väg att realisera Jesu bud och komma de behövande till mötes. Tänk om man varje gång det hålls möte i församlingen kunde ha detta som en punkt på dagordningen – i stället för att hela tiden tala om ventilationen eller kyrkkaffet.
Det kan leda till en andlig förnyelse och ett nytt engagemang. Det kan inspirera församlingens ungdomar att besöka församlingens åldringar. Det kan väcka syndare till liv och hjälpa dem att slå in på helighetens väg.
Heliga moder Teresa av Calcutta, hjälp vår Kyrka i Sverige, så att vi omvänder oss och går barmhärtighetens väg. Hjälp oss att tjäna de fattiga och sjuka, de betryckta och ensamma. Utverka Andens kraft och uthållighet åt oss, så att vi inte förtröttas i vår uppgift att ständigt utge oss själva i Kristi tjänst. Amen.
