Franciskus av Assisi kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Men kallelsen drabbade honom med stor kraft och i sin strävan efter att återuppbygga Kristi kyrka valde Franciskus av Assisi extrem fattigdom i sin tjänst för utstötta.
Franciskus kände en allt överskuggande kärlek till alla Guds skapelser, människor som djur, och han berör människor långt bortom Kyrkan och kristendomen.Av många anses Franciskus av Assisi som det allra viktigaste helgonet, och han har inspirerat många andra helgon, såsom Ignatius av Loyola och Thérèse av Lisieux.
Franciskus växte upp i högmedeltidens Italien, med allt vad det innebar av storpolitik och religiös iver. Det var riddarnas och korstågens tid – det var en tid av rivalitet mellan påve och kejsare – och det var en tid av klasskillnader, ojämlikhet och motsättningar mellan olika kristna grupper.
Själv var han son till en förmögen handlare och var en charmig och spjuveraktig festprisse. Hans far var stolt över honom och lät honom bjuda på storslagna fester och tillställningar. Men redan då kände Franciskus något speciellt för de fattiga och utsatta. En gång avvisade han en tiggare, men ångrade sig direkt och sprang efter tiggaren och bad om ursäkt.
När det uppstod ett lokalt krig mellan Assisi och grannstaden Perugia gav sig Franciskus ut som soldat. Det som skulle ha blivit ett segertåg blev ett nederlag och Franciskus togs till fånga. Han satt ett år i fängelse i Perugia och när han fick återvända hem kände han vämjelse inför världen.
Franciskus ville ändå fortsätta kämpa på påvens sida mot kejsaren och snart var han soldat igen. På insidan hade han dock förändrats. Han kände ångest inför det som skedde och hjärtat var inte längre med. Vad skulle han ta sig till?
Då hörde han rösten – som i en dröm: Franciskus, vem borde du helst tjäna: Herren (Gud) eller hans tjänare (påven som statsöverhuvud med soldater och vapen)?
Rösten rådde Franciskus att återvända hem och invänta sin kallelse, vilket han gör.
Under en tid fortsatte han att leva som tidigare, men hans vänner märkte att han förändrats. När de frågade om han blivit kär svarade han att han snart skulle gifta sig med en underbar brud, Fru Fattigdom. För vännerna var det ett obegripligt skämt, men Franciskus menade allvar. Han talade om sin andliga kallelse.
Under en tid företog sig Franciskus ensamma vandringar mellan öde kapell där han fördjupar sig i Kristi lidande för människorna. I ett kapell hängde ett krucifix (som ännu kan ses i Assisi). Från det kom en röst som sa: Franciskus, gå och bygg upp min kyrka som du ser håller på att bli en ruin.
Franciskus tog det bokstavligt och började genast tigga byggmaterial och satte igång att reparera fallfärdiga kapell. Den fallfärdiga kyrkan i San Damiano blev nu hans arbetsplats. Han skaffade folk för att sätta Guds hus i stånd. Nu började också de första efterföljarna komma. De gav bort sina ägodelar och började ett nytt liv i botgöring, lovprisning och glädje.
Snart bestod gemenskapen av tolv män – som Jesu apostlar. Men vart skulle de samlas? Ett benediktinkloster erbjöd dem ett litet Mariakapell utanför Assisi, och det blir deras centrum och hjärta.
Det var inte enbart män som söker sig till Franciskus gemenskap. En natt mötte han tonårsflickan Chiara, som rymt från rikedomen i hemmet, och tog emot hennes löften. Genom hennes orden kunde också kvinnor ansluta sig till Franciskus väg.
Franciskus själv blev en alltmer omtyckt och efterfrågad predikant och han ville också missionera utanför Italiens gränser. Vid en stor sammankomst beslutade orden att starta mission i fjärran land, och Franciskus skulle bege sig till Egypten.
Där pågick ett krig mellan korsriddare och den muslimske sultanen men Franciskus lyckades ta sig över fiendens linjer och fram till sultanen. Han predikade utan rädsla evangeliet för sultanen, fullt beredd att dö martyrdöden för Kristus. Men istället vann Franciskus sultanens förtroende, och återvände till Assisi med presenter, bland annat ett elfenbenshorn som ännu kan ses i Assisi.
I djupet av sitt hjärta kände Franciskus att människornas strider berodde på jordiska ägodelar och på andligt högmod. Han ville därför att orden skulle leva utan vare sig ägodelar och bostad.
Hans följare motsatte sig reglerna och menade att de var alltför svåra att följa. Slutligen lyckades han rädda några av sina fattigdomsideal, genom en regel som godkändes av påve Honorius III, men han anade att de inte skulle stå emot utvecklingen och isolerade sig på berget La Verna i Alperna. Därifrån betraktade han Kristi lidande och kärlek till människorna.
Franciskus av Assisi värnade inte bara människorna. Han omgav sig också gärna med djur och djuren tydde sig till honom. Berättelserna om hans närhet till vilda djur är otaliga. En av legenderna berättar om hur han predikade för vilda fåglar, och hur fåglarna lät honom röra vid dem och välsigna dem. Än idag är det tradition i Kyrkan att djur välsignas just den 4 oktober, på Franciskus festdag.
Det var på berget som han själv förvandlades till Kristi likhet, i förening med Sonens lidande. I en vision såg han seraf sväva ner mot honom, bärande bilden av en korsfäst man. När visionen försvunnit hade Franciskus fått Kristi stigmata, något som bekräftats av ögonvittnen.
Och fastän Franciskus blev allt sjukare, och rent formellt inte hade någon makt över sina följare, spreds ryktet om hans helighet. Han sågs som en annan Kristus.
Bland Franciskus sista ord var: Jag har gjort vad jag skulle göra. Må Kristus lära er vad ni ska göra. Och kanske är det just det som är den viktigaste lärdomen; att i bönen lyssna på Kristus och bejaka sin kallelse, i vad denna än må bestå.
Franciskus av Assisi dog vid solnedgången den 3 oktober 1226, 44 år gammal och svårt märkt av sjukdom. Idag är han ett av kyrkans mest älskade helgon, och skyddshelgon för bland annat djuren och ekologin, Italien och Filippinerna. Han firas den 4 oktober.
Bitte Assarmo
Källa: KLN
Foto: Detalj av trästaty i kyrka i Tyskland, Wikimedia Commons
