+Anders Arborelius ocd
På stora affischer i tunnelbanan kan man se att det står ”Stör döden”. Äntligen har man fått upp ögonen för att så många människor i vårt land begår självmord och vill göra något åt det.
Ett tusental män tar varje år sitt liv. Det är avsevärt fler män än kvinnor som väljer att avsluta sitt liv. Det är alltid en tragedi utan like när någon inte orkar leva längre. Den psykiska ohälsan bland yngre människor ökar. Livsglädje och tacksamhet för livets gåva saknas ofta.
På affischerna uppmanas vi alla att försöka upptäcka tecken på missmod hos människor i vår närhet och bli en äkta nästa för dem. Som kristna har vi alla denna uppgift.
Samtidigt finns det röster som höjs för att man skall tillåta s.k. assisterad suicid, men det vore djupt olyckligt. Döden måste alltid störas när den dyker upp i självmordets tragiska gestalt.
Ibland är det mänskliga livet så livskraftigt att det också trotsar en abort och stör döden. Vi hör om foster som överlever en sen abort.
En läkare som försökt ge livsuppehållande vård klandras för att hon vill störa döden. Man skall inte få ”återuppliva” (som man säger) ett dödsdömt foster som faktiskt lever. Här ser vi hur vördnaden och rätten till liv ställs på sin spets, men det verkar som om det inte hör till god ton att störa döden i detta fall.
När minderåriga dödar en hemlös man från Rumänien som faktiskt har ett namn – Gica – får de beröm på sociala medier. I åratal har han trakasserats av barn och kallats för ”Råttan” av vuxna människor.
Här lyckades man inte störa döden, fast det fanns så många oroande tecken. Det var lättare att vända bort blicken och låtsas som det regnade.
Unga killar skjuter ihjäl varandra i våra förorter. Många rycker på axlarna och säger: det drabbar ju inte vanliga, hyggliga människor utan bara dem själva, de får skylla sig själva eftersom de är med i ett kriminellt gäng.
Men också här måste döden få störas. Också unga vilsna invandrarkillar har rätt att få hjälp att leva ett värdigt liv.
Medelhavet har fått ett nytt namn: dödens hav. Det verkar inte finnas någon verklig gemensam vilja att ändra på den saken. Även om det görs många goda insatser för att rädda båtflyktingar, så räknar man kallt med att var artonde person som flyr över Medelhavet drunknar. Döden får uppenbarligen inte störas och Medelhavet får förbli dödens hav.
Som Kristi lärjungar måste vi göra vad vi kan för att störa döden, i vilken gestalt den än uppstår. Just nu står Kyrkan inför den stora och krävande uppgiften att störa döden i en annan och fasansfull gestalt som nästlat sig in i Kyrkan: övergreppen mot minderåriga som ofta erfars som en död för dem.
Något i ett barns och en ung människas inre dödas när han eller hon utsätts för ett sexuellt övergrepp. Ofta har han eller hon haft en tillit till den som förgripit sig på honom eller henne. Man väntar sig bara något gott av en präst liksom av en nära anhörig i familjen. Men denna tillit krossas på det grymmaste sätt och kommer på skam.
Offret för ett övergrepp tar ofta på sig skammen själv och känner sig värdelös. Något dör inom honom eller henne. Om förövaren är en gudsvigd person dödas ofta trons liv i den som utsätts för övergreppet. Det är för många en dubbel död. Därför måste vi alla göra vad vi kan för att störa döden.
Det är en tid av bot för Kyrkan, som måste klä sig i säck och aska. Därför får vi hålla fasta den 5 oktober och be speciellt den 7 oktober. Döden måste till varje pris störas.
