[R-slider id=”19″]
Det var mot slutet av 1800-talet som Katolska kyrkan hade börjat återupprättas i England och Wales, och med det krävdes också en ny katedral efter att Westminster Abbey och Saint Pauls Cathedral övertagits av den protestantiska kyrkan.
Redan i början av 1860-talet avsatte dåvarande ärkebiskopen av Westminster, kardinal Wiseman, en stor summa pengar till bygget. Tjugo år senare kom hans efterträdare, kardinal Manning, över ett stycke land där man beslutade att den nya katedralen skulle byggas.
Bygget av den nya katedralen dröjde, men 1894 kom man till sist igång, då med kardinal Vaughan som stiftets ärkebiskop. Arkitekt var John Francis Bentley, som hade påbörjat sin arkitektbana ett trettiotal år tidigare.
Bentley hade konverterat till den katolska tron i början av 1860-talet och var särskilt imponerad av den bysantinska byggnadskonsten. Inför bygget av den nya katedralen reste han bland annat till Italien där han hämtade inspiration i Markusbasilikan i Venedig.
Och den bysantinska arkitekturen passade bra för kardinal Vaughans mål med byggnaden.
– Han ville att katedralen skulle skilja sig från St. Pauls och Westminster Abbey. St. Pauls är byggd i barockstil och Westminster Abbey i gotisk stil. Bentleys val för den katolska ka- tedralen passade då perfekt, förklarar kyrkvärden Trevor för Km:s utsände.
Trogen den bysantinska stilen i tillämpningen av marmor och mosaiker ritade John Francis Bentley katedralen, och 1895 kunde bygget påbörjas. Fasaden är byggd av rött tegel, med vackert och påkostat införande av vit sten. Till valv och kupoler användes betong.
Huvudentréns mest framträdande inslag är en djupt infälld båge, flankerad av tribuner och trapptorn. Höjden på det norra tornet är imponerande 91 meter.
1903 stod Westminster Cathedral färdig att invigas, men Bentley ck aldrig se sitt mästerverk helt färdigt. Han gick bort redan 1902 efter ett slaganfall.
Idag lockar Westminster Cathedral, med sina fantastiska mosaiker och enastående konstverk, mängder med besökare, inte minst sommartid då portarna står öppna.
– Det är enkelt att ta sig hit, bara några minuters promenad från Victoria Station, och det gör att många kommer, säger Trevor.
Han tillägger att kyrkan inte tar inträde, som de anglikanska katedralerna.
– Däremot får besökare givetvis gärna donera en slant till kyrkan, förklarar han.
Från början var det meningen att hela kyrkorummet skulle kläs med marmor. Så blev inte. Det blev helt enkelt för dyrt, så idag är kyrkans innertak fortfarande oklätt.
Teglet har svartnat genom åren och kontrasten mellan det mattsvarta innertaket och de pampiga marmorklädda väggarna, med dess vackra kolonner, har blivit något av kyrkans kännetecken. Därför, menar Trevor, är det tveksamt om innertaket någonsin kommer att bli marmorklätt, även om det skulle finnas pengar till det.
– På vintern, när det är mörkt ute, och man blickar upp mot taket ser det nästan ut som om det inte nns något tak alls. Det är mycket effektfullt och vackert, säger Trevor.
Text och foto: Bitte Assarmo
