Charlotta Smeds, redaktionschef Vatikanradion
”Jag ber om förlåtelse till alla dem som jag har kränkt och jag hoppas kunna göra det personligen”. Med ett brev till Chiles biskopar angående den pågående utredningen om pedofilibrott i kyrkan i Chile, lovar påve Franciskus att han ska ingripa och han erkänner att han har blivit felinformerad, men tar själv på sig ansvaret.
– Jag har gjort allvarliga felbedömningar och missuppfattat situationen.
En otvetydig gest som dock leder till följdfrågan om vilka påvens informatörer är. En påve kan omöjligt känna till de olika stiftens livssituationer, han känner inte alla biskopar. Biskoparnas och kurians funktion är att bistå påven med den information som behövs för att fatta goda beslut, som påven själv måste göra.
Kontroversen tog fart i samband med den apostoliska resan till Chile i januari, när påven försvarade den chilenska biskopen Juan Barros av Osorno, som anklagas för att ha dolt incidenter av sexuella övergrepp som tillskrivs den nu 80-årige fader Fernando Karadima.
År 2011 dömdes fader Karadima av Troskongregationen till att dra sig tillbaka till ett liv i bön och botgöring, med förbud att offentligt utöva sitt ämbete. Men offren har fortsatt att, förutom Barros, anklaga även andra prelater nära Karadima. När påven konfronterades under resan svarade han att “det rör sig om förtal, det finns inga bevis”.
Påve Franciskus utsåg 2015 msgr. Barros till biskop av Osorno, trots att Troskonkregationen hade gjort en undersökning som ledde till beslutet att de involverade biskoparna skulle fråntas sina uppgifter. Med påvens brev i januari 2015 blockerade Troskongregationens begäran.
Men efter att nu ha läst den imponerande dokumentationen som den maltesiske biskopen Charles Scicluna har utarbetat, vänder påven och kallar Chiles biskopar till Vatikanen på ett extraordinärt och ovanligt Ad Limina-besök i maj.
De mer än 2 000 sidorna som påvens särskilda sändebud har sammanställt, omfattar 64 vittnesmål, och har fått påven att ändra sig även om han i skrivandets stund inte har gjort sina beslut kända.
-Efter en grundlig läsning av resultatet av detta speciella uppdrag kan jag säga att många liv har korsfästs och jag erkänner att detta orsakar mig smärta och skam, skriver påven i brevet som släpptes den 11 april.
Bostons biskop, kardinal Sean O’Malley, ordförande för den Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga, skrev ett brev till försvar av offren, redan under påvens besök i Chile. Någon måste därför ha informerat påven felaktigt, och försett honom med information som, för att använda hans ord, inte var “rättfärdig och balanserad”.
Problemet med vem som informerar påven Franciskus, och hur, verkar vara en realitet. Som när tre tjänstemän vi Troskongregationen avskedades i december 2016 och dåvarande prefekten kardinal Gerhard Muller i en intervju påpekade att ”vi bör bara avskeda de som gör misstag”, och så antydde att enligt honom hade någon gett påven fel information.
Påven har alltid sagt att han inte läser tidningarna, eller tittar på TV-nyheterna. Inte heller följer han det som publiceras på nätet, då det finns de som gör det åt honom. Som han sa i mötet med jesuiterna i Chile:
– Om det rör sig om något allvarligt, informerar de mig så att jag känner till det.
Det är därför viktigt att den information som når påven är tillförlitlig och så opartisk som möjligt.
Förutom detta kan man notera att påven med sitt brev gör något som han ofta har talat om på sistone. Han skriver att han skäms. Vid flera tillfällen har påven påpekat att inte är att skämmas – utan att inte skämmas när man har gjort något dumt.
Under korsvägsandakten vid Colosseum bad påven om den heliga skammens nåd. Nu praktiserar påven med sitt brev detta offentligt.
Johannes XXIII berättade att han vaknade i vånda en natt över ett problem som han gruvade sig över och att hans första tanke då var att “jag måste informera påven”…. “Sen kom jag på att det är jag som är påve”. Låt oss hoppas att biskoparna i sin vånda känner samma ansvar att från och med nu informera påven sanningsenligt och tillförlitligt.
