I den svenska offentliga debatten talas det om “barnmorskeaffären” dâ man refererar till de barnmorskor som vägrar att utföra aborter på grund av sina övertygelser. Denna benämning förminskar allvaret i det som det i grund och botten handlar om: livets okränkbarhet och samvetsfrihet.
De barnmorskor som det stormar kring är hjältar vars civilkurage är beundransvärt. Dock behandlas deras ställningstagande som ytterligheter av majoriteten av det svenska medieetablissemanget. I en europeisk jämförelse är denna behandling främst ett tecken på hur inskränkt den svenska tankegången är kring livets begynnelse och kvinnors vilja beträffande de ofödda.
I EU-sammanhang är debatten kring abort regelbundet på agendan och den tenderar att vara hätsk. EU har ingen kompetens, dvs makt att ta beslut kring abort, det är en fråga som ligger i medlemsstaternas händer. Trots detta används tiotals miljoner euro av skattebetalarnas pengar varje år av EU-kommissionen för att finansiera utvecklingsstöd som bidrar till att främja tillgången till aborter i flertalet länder som får bistånd av EU – EU är den största enskilda biståndsgivaren i världen.
2014 nekade EU-kommissionen att följa upp medborgarinitiativet “En av oss” som samlat in 2 miljoner underskrifter från medborgare inom EU som bad kommissionen att sluta finansiera aborter och forskning på mänskliga embryon.
I ett vidare europeiskt sammanhang (Europarådet som har 47 medlemsstater och dit Europadomstolen för mänskliga rättigheter är knuten) finner man också en högljudd debatt kring abort, dock finns det mer nyanser än debatten inom EU då den i detta fall präglas av fler kulturer.
Sedan lagstiftningar i Västeuropa började avkriminalisera abort för ett 40-tal år sedan har oändliga ekonomiska resurser använts för att flytta fram positioner i syftet att instifta en “aborträtt”. Detta semantiska uttryck används flitigt i media men det finns idag ingen sådan rättighet i internationell eller europeisk lag.
De organisationer som leder den politiska strävan efter att befästa abort som en rättighet finansieras bland annat genom skattemedel och Sverige tillhör de större bidragsgivarna. Detta är dock nog de allra flesta skattebetalarna i Sverige omedvetna om…
De pengar som finns i omlopp skapar möjligheter för lobbyorganisationer att på ett mycket professionellt sätt påverka politiska beslutshavare. I nuläget är tillgången till abort ett villkor som används hävstång i politiska förhandlingar där västländska länder sätter press på fattigare länder, såväl inom EU som annorstädes.
Det faktum att abort kan spela denna typ av roll tyder på hur stora kulturella skillnader det finns inom EU och Europa. Länder som Malta, Polen och Irland utsätts för ett oerhört tryck från andra EU-medlemsstater.
I motsats till detta har inte Sverige ifrågasatts särskilt mycket när det gäller samvetsfrihet för dem som arbetar inom vården. Inom kort är det möjligt att Europadomstolen för mänskliga rättigheter tar upp denna fråga. Om så blir fallet har jag svårt att föreställa mig att den nuvarande situationen i Sverige kan fortgå.
De kvinnor som inte haft för avsikt att vänta barn hamnar i en situation där mycket vänds upp och ned. De behöver stöd och uttryck för barmhärtighet. De behöver också omges av en uppriktig och sanningsenlig atmosfär.
Att förneka att det liv de bär på är okränkbart, och erbjuda abort som den främsta utvägen om kvinnan inte klarar eller vill ta hand om barnet, är inte att tjäna kvinnors bästa intressen. Det handlar om två skyddsvärda individer som båda har rätt till skydd och stöd.
Ett samhälle som värnar om de mest sårbara och utsatta är också ett samhälle som förstår att respektera allas värdighet i andra skeden av livet, exempelvis i slutet av livet, en brännhet fråga i Sverige just nu. De ovan nämnda barnmorskornas vittnesmål är just det sanningssägande som behövs i Sverige, de är ett ljus i ett känslokallt samhällsklimat.
Maria Hildingsson
