Charlotta Smeds, redaktionschef Vatikanradion
Om man googlar ”kallelse” och ”kris” på svenska är första träffen en kallelse till årsmöte, då Söderköping IK verkar befinna sig i någon slags kris. Googlar man samma ord på italienska eller engelska hamnar man dock i en helt annan värld. Då möter man titlar som ”Vatikanen djupt oroad”, ”kallelsekrisen är inte begränsad till prästerskapet”, ”kyrkan börjar få slut på präster”, ”påven är desperat”.
Två trender oroar kyrkan: ungas bristande förmåga att urskilja sin kallelse och antalet präster och gudsvigda som lämnar.
Som svar på detta har påven kallat världens biskopar till biskopssynod i oktober. Till skillnad från familjesynoden som mycket handlade om vad kyrkan kan göra för att hjälpa familjerna i dagens utmaningar, handlar denna synod, med fokus på unga och kallelseurskiljning, inte så mycket om hur kyrkan kan hjälpa de unga, som att få de unga att inse att de är kallade att hjälpa kyrkan.
Det är inte ett nytt fenomen. Trenden de senaste åren är en ständig minskning av kandidater till prästämbetet och det gudsvigda livet i västvärlden, medan det finns en liten ökning i Bortre Asien och Afrika, dock inte i takt med den växande katolska befolkningen.
Om man tar världens katolska befolkning och delar den på världens präster har varje präst 3 200 får i sin flock. Kyrkan är i behov av en halv miljon präster och en miljon diakoner, påpekade nyligen Don Gianni Fusco som är ge- neralsekreterare i Unione Apostolica del Clero, en internationell katolsk prästorganisation.
Till detta tillkommer att över 2000 präster och gudsvigda lämnar sin församling eller ordenslivet varje år. När påve Franciskus talade till deltagarna vid Kongregationen för det Gudsvigda Livets årsmöte beskrev han denna tendens med ordet hemorragia – en blödning, och la ansvaret på en kultur som präglas av relativism, där allt är provisoriskt under pengarnas makt.
De senaste 40 åren har 70 000 präster tagit av sig prästkragen. Statistiken vittnar om anledningar som känslomässiga motiv, troskriser och depressioner.
Sekreteraren för Kongregationen för det Gudsvigda Livet, msgr Carballo, säger att detta är oroande inte bara på grund av antalet utan för den åldersgrupp de flesta prästerna som lämnar tillhör är mellan 30 och 50 år.
I sitt budskap till de unga på Världsungdomsdagen i år, frågar påven de unga vad de är rädda för. Han uppmanar dem till att ta vara på rädslans stund för att öva sig i urskiljning, i att vara i kontakt med sitt samvete, den centrala kärnan i vårt väsen. Inte för att ge näring till vår rädsla utan som ett tillfälle för att reagera och välja tillit och tro. 365 gånger läser vi i Bibeln ”var inte rädda” och ”frukta inte”.
Aldrig i historien har unga i väst haft så många valmöjligheter. Alla dörrar står öppna, du kan välja vad du vill, det anses berikande att pröva så många olika saker som möjligt. Aldrig i historien har rädslan hämmat unga i väst som idag. I stundens djärvhet är man kanske inte rädd för att kasta sig ut från en bro fastknuten i ett gummiband. Men ingenting är så skräckinjagande som att gå miste om något, att välja bort allt det där som alla andra gör, och ångesten växer med tanken att välja fel medan du står och stampar på samma plats.
Jesus lär oss vad det är att vara människa, ”en god och trogen tjänare” (Matt 25:23). Ofta fastnar vi vid det första adjektivet – god – men det är inte alls lika svårt som det andra. ”God” kan man vara en stund, här och där, och det är en källa till snabb bekräftelse. Men trogen … För att vara trogen krävs det tid. Det handlar om att välja en sak i livet, och göra den saken väl, utan att fundera så mycket på de andra sakerna som kommer att locka livet ut, och utan att vara rädda för att ha valt fel.
