Coco är en vacker film – men utmanande
Förväntningarna på en ny animerad film från Pixar är alltid högt ställda och än en gång har studion bevisat att de befinner sig i toppskiktet. Man kan inte låta bli att fascineras av hantverket, även om det är digitalt.
Berättelsen är denna gång hämtad ur gränslandet mellan levande folklig tro och sagans fantasilandskap – närmare bestämt dagens Mexiko. En ung pojke fostrats i föreställningen om de avlidna släktmedlemmarnas närvaro, särskilt på Día de Muertos, ”de dödas dag”, som firas den 2 november (parallellt med alla själars dag). Pojken drömmer om att bli musiker men hans familj har på grund av händelser i släktens historia förbjudit allt musicerande.
Filmen tar en annorlunda vändning när pojken plötsligt hamnar i de dödas land, utan att först ha avlidit. För att återvända till de levande måste han få en välsignelse från en av sina döda anförvanter. Han ger sig därför ut på jakt efter en hyllad musiker som han tror sig vara släkt med.
Musikens helande förmåga skildras stundtals riktigt gripande. Filmens budskap om vikten av att minnas sina avlidna släktingar för att de inte ska upphöra att existera i de dödas land får man kanske anledning att tala om med barnen. Den kristna berättelsen om himlen är så oändligt mycket vackrare!
Mattias Lindström
Titel: Coco
Regi: Lee Unkrich
Studio: Pixar
Premiärdatum: 2/2 2018
