Att sammanfatta Hildegard av Bingens liv är en utmaning. Som tonsättare räknas hon som pionjär, hennes visionära skrifter studeras än idag och som klostergrundare och mystiker betraktas hon som en av medeltidens mest framstående intellektuella. Trots en ibland kontroversiell ställning fick hennes uppenbarelser officiellt erkännande av påven. Hon visade också prov på kreativitet utöver det vanliga – bland annat genom att utforma ett eget språk och genom att utveckla recept på örtkakor med rogivande egenskaper.
Hildegard föddes 1098 som det tionde barnet i en adlig familj i regionen Bermersheim i nuvarande Tyskland. Hildegard har beskrivits som ett svagt och sjukligt barn. Redan i unga år väckte hon uppmärksamhet genom att få visioner, vilka skulle komma att prägla hela hennes liv. Vid åtta års ålder skickades hon till benediktinklostret i Disibodenberg i Rhenlandet för att leva i avskildhet. Hon trädde in i ett liv av bön och disciplin tillsammans med den fjortonåriga adelsflickan Jutta av Sponheim, som kom att bli hennes första andliga vägledare och förebild. Under tiden i klostret undervisades Hildegard i kyrkosång, sjukvård, latin och mycket annat. Fler kvinnor anslöt sig till gemenskapen och de antog den helige Benedikts regel med Jutta som abbedissa. Förutom att Hildegard som femtonåring valde att avlägga sina löften vet vi inte mycket om hennes ungdomstid i klostret. År 1136 valdes Hildegard till abbedissa för det växande klostersamfundet.
Fem år senare fick hon ta emot sin profetiska kallelse. Hon beskriver det själv som att ett bländande ljus trängde in i hennes själ och gav henne omedelbar insikt i alla Bibelns böcker. Till skillnad från andra mystiker, som den heliga Birgitta, mottog Hildegard sina visioner i ett fullt vaket tillstånd. Synerna omfattade en mängd ämnen: från kyrkans mysterier och jungfru Maria som urbild för människans frälsning, till teologiska, etiska och kosmiska frågor.
Med stöd av munken Volmar nedtecknade Hildegard sina uppenbarelser. Under tio års tid dokumenterade de två sammanlagt sjuttiotvå visioner i verket Scivias (kort för Scito vias Domini – Känn Herrens vägar). Verket avslutas med en triumferande lovsång till Gud. I andra texter har man hittat verkets noter, vilket möjliggör framföranden av Hildegards kompositioner än i dag.
Senare försågs Scivias med rikt detaljerade illuminationer, framställda i benediktinklostret i Rupertsberg, som Hildegard grundat. Dessa konstverk hör idag till de mest utsökta manuskripten från medeltiden och vittnar om den visuella dimensionen i Hildegards mystik. År 1148 presenterades delar av verket för påven Eugenius III. Efter att ha lyssnat till texterna uppmanade han Hildegard att fortsätta skriva. Därmed gavs hennes uppenbarelser kyrklig legitimitet. När Dresden bombades 1945 gick det mest kända ursprungsexemplaret av Scivias förlorat, men utifrån fotografier har benediktinnunnorna i Bingen återskapat texterna och bilderna.
Kring 1148 fick Hildegard en befallning från Gud att grunda ett nytt kloster på ruinerna av en gammal kyrka på den öde platsen Bingen. Klostret, med plats för omkring femtio nunnor, utformades enligt Hildegards visioner. Här utvecklades ett rikt andligt liv, präglat av liturgisk skönhet och intellektuell fördjupning. Det verkar som att nunnorna talat ett hemligt internt språk (lingua ignota) framställt av Hildegard själv, med syftet att stärka den speciella gemenskapen mellan systrarna. Hon förverkligade även sin vision att låta klostret återspegla det himmelska Jerusalem och de heliga jungfrurna. På festdagar stod därför nunnorna i koret med utslaget hår övertäckt av sidenslöjor och gyllene kransar på huvudena.
Under trettioåriga kriget förstördes klostret i Rupertsberg av svenska soldater och nunnorna flyttade till klostret i Eibingen, som fortfarande är verksamt. Hildegard dog den 17 september 1179. Hon saligförklarades 1324 och 2012 helgonförklarades hon av påven Benedikt XVI som senare samma år också utnämnde henne till kyrkolärare. Hennes teologiska, musikaliska och mystiska arv fortsätter att inspirera.
Elisabeth Lindstrand
