S:t Eskils källa utanför Strängnäs är en populär utflyktsplats för historiskt intresserade. Men vem var egentligen den helige Eskil? Och varför avbildas han med stenar i handen?
Den helige Eskil kom ursprungligen från England. Till Sverige anlände han i mitten av 1000-talet för att missionera. Han välkomnades av den kristne kungen Inge den äldre och hans förkunnelse väckte folket och resulterade i att det byggdes kyrkor och infördes nya traditioner. Men efter en tid fördrevs kung Inge av sin svåger Sven och under den nye kungen återinfördes de hedniska traditionerna och de kristna började förföljas.
Vilket år Eskil led martyrdöden är inte klarlagt, men året 1080 nämns ofta i sammanhanget. Legenden berättar att han fick kännedom om att en stor hednisk offerfest i Strängnäs och skyndade dit för att försöka tala folket till rätta. Istället blev han tillfångatagen och dömd till döden. Han bad då Gud om ett mirakel och med ett dån utbröt en väldig snö, regn- och hagelstorm som förstörde hedningarnas offeraltare. Eskil själv träffades dock inte av en enda droppe.
Detta väckte stort raseri bland hedningarna, som slog ner Eskil och tog honom med till kung Sven. Kungen dömde honom till döden och han fördes till en plats som kallades Munkbacken (platsen bär fortfarande samma namn), där han stenades till döds. Hans döda, sargade kropp bars därefter hemåt för att jordfästas i hans egen kyrka.
Spridda reliker
Vissa av helgonberättelserna talar om att hans döda kropp fördes förbi S:t Eskils källa, där han låtit döpa många människor. I andra berättelser får vi veta att källan sprang fram ur berget i samma stund som hans kropp passerade.
Senare lät Johannitmunkar bygga ett kloster vid Eskils hem i Tuna, som därefter kom att kallas Eskils-Tuna, ett ortsnamn som varit känt ända sedan 1266. De lät även bygga en kyrka över hans grav och enligt ett påvligt brev daterat 1231 ska detta ha skett före 1185.
S:t Eskils reliker ska ha bidragit till många mirakel men efter att kyrkan brunnit år 1535 spreds relikerna. Redan dessförinnan – år 1523 – hade hans förgyllda huvud och ett förgyllt armrelikvarium beslagtagits. I slutet av 1600-talet återfanns en del av dem i en åker utanför Linköping. Det förgyllda kärl i form av en underarm, som enligt en inskription innehåller helgonets armben, förvaras idag på Statens historiska museum.
Långt senare, 1912, hittades en stenkista i ruinerna efter S:t Eskils nedbrunna kyrka. Den kallas numera Eskilstuna-kistan och lär vara från 1000-talets mitt.
Södermanlands och Närkes apostel
Första gången Eskil omnämns som helgon är i mitten av 1100-talet, då munken Ailnot nämner honom i sin legend om Knut den helige. Där står skrivet att Eskillinus, en biskop av engelsk härkomst ska ha dödats av hedniska Suethi et Gothi, det vill säga svear och götar. Övriga uppgifter om honom är daterade långt senare, först från 1300-talet och framåt omnämns han i olika officier, bland annat i en handskrift från sent 1300-tal.
Under medeltiden firades S:t Eskil den 11 juni, som antas vara hans dödsdag. Senare kom hans festdag att flyttas fram en dag och numera firas han den 12 juni. Han framställs som en biskop med mitra och hans attribut består av tre stenar. Han är skyddspatron för Närke och Södermanland och Örebro katolska församling är uppkallad efter honom.
Katolskt magasin
