Vem är Gud? Finns han, och är det möjligt för oss att närma oss honom? Dessa frågor fångar essensen i filosofiska skriften Proslogion av den medeltida teologen, benediktinmunken och kyrkoläraren den helige Anselm (1033–1109). Där presenterar han sitt ontologiska gudsbevis, som tar sin utgångspunkt i Guds egen natur och egenskaper såsom ”det än vilket inget större kan tänkas”. Hans verk och tänkande har haft ett djupgående inflytande på kyrkans intellektuella tradition.
Anselm framstår som en orubblig och ihärdig biskop, som gång på gång med förnuftets hjälp strävade efter att bevisa Guds existens. Hans liv var präglat av såväl intellektuell kamp som politisk och kyrklig konflikt. Han hamnade i flera sammanstötningar med engelska kungar, men förblev trogen kyrkan och hennes läror. För sin helighet, sina omfattande skrifter och sina apologetiska ansträngningar för att försvara den katolska tron helgonförklarades han 1494. Han är idag skyddshelgon för teologer, filosofer och studenter, och den 21 april firar vi hans minnesdag.
En ovillig abbot
Anselm föddes i en adlig familj i Aosta, en italiensk stad i västra alperna. Han förlorade tidigt sin mor, och då han inte kom överens med sin far om hur hans framtid skulle utstakas valde han som femtonåring att lämna hemmet för att söka sig till benediktinklostret i Bec i Normandie. Vid klostret studerade han och utvecklade så småningom sina teoretiska resonemang, vilka skulle komma att påverka medeltidens teologiska och filosofiska landskap.
När en ny abbot skulle väljas ville de hundra bröderna att Anselm skulle axla rollen. Själv ansåg han sig olämplig och vägrade under flera dagar att gå sina bröder till mötes. Till slut markerade han genom att lägga sig raklång på marken. En efter en lade sig munkarna ner bredvid honom, tills han slutligen gav med sig. Anselm blev en uppskattad abbot, och behöll positionen i nästan tjugo år, då hans liv återigen plötsligt bytte riktning.
Orubblig biskop i oroliga tider
År 1093 blev han utnämnd till ärkebiskop av Canterbury, en post han accepterade mot sin vilja. Den nya rollen satte honom i konflikt med kung William II om kyrkans rätt att vara oberoende av staten och att utnämna biskopar utan kunglig inblandning. Denna konflikt ledde till att Anselm vid två tillfällen sattes i exil, först i Normandie och senare i Rom, där han fick stöd från påven Urban II. När William II dog återvände Anselm till England och inledde ett mer konstruktivt samarbete med den nye kungen Henry I och till slut gav kungen upp sin rätt att utnämna biskopar.
En annan anmärkningsvärd prestation var att Anselm stod upp för varje människas okränkbara värdighet, och blev en av de första högt uppsatta ledarna i Europa att fördöma den pågående slavhandeln.
Anselm dog den 21 april 1109 i Canterbury och begravdes i stadens katedral. Han efterlämnade ett stort intellektuellt arv och blev snabbt vördad som helgon. Hans filosofiska och teologiska skrifter hade en djupgående påverkan på den medeltida kyrkan, och influerade många teologer efter honom, till exempel den helige Thomas av Aquino. Hans resonemang fortsätter att vara viktiga inom teologi och filosofi än idag.
Den helige Anselms liv var ett föredöme i att se kreativa lösningar i hur tro och intellektualitet kan samverka. Hans arbete visar inte bara på en tro som söker förståelse genom rationellt tänkande och förnuft, utan också på ett liv genomsyrat av helighet. Hans arv påminner oss om att katolska kyrkan värdesätter både tro och förnuft, samt att denna förståelse av Guds mysterium inte bara ska förbli en teori, utan omsättas i praktisk handling genom tjänst och bön.
Elisabeth Lindstrand
Kyrkans bön på denna dag:
Gud, du lät den helige biskopen Anselm söka djupet i din vishet och uppenbara det för andra. Låt din uppenbarelse komma vårt förstånd till hjälp, så att vårt hjärta erfar de ljuva hemligheter som du bjuder oss att tro.
