Klara av Assisi – 11 augusti

Även i protestantiskt präglade Sverige är Franciskus av Assisi ett älskat helgon. Däremot är hans vapendragare i Guds rike inte lika känd – Klara av Assisi. I Franciskus ögon fanns det dock ingen som kunde mäta sig med henne.

I den umbriska lilla staden Assisi kring sekelskiftet 1200 var det få som inte kände till Klara (1194–1253), dotter till Favorino Sciffi och hans fru Ortolana, i adelssläkten Offreduccio. Hon var redan som liten omvittnat from och godhjärtad. Hennes mamma uppfostrade alla sina döttrar för att ge de bästa förutsättningarna för Andens frukter – kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning – och denna andliga kultivering visade sig vara särskilt framgångsrikt hos Klara.

När den tolv år äldre ynglingen Franciskus (1182–1226) genomgick sin remarkabla förvandling, från att vara en bortskämd festande dandy till att bli en av de mest brinnande Kristi lärjungar kyrkan har sett, gick det inte Klara förbi. Hon fascinerades av skvallret som nådde hennes hem och redan i yngre tonåren började hon söka upp Franciskus. Hon ville själv höra om vad det var som drev honom att lämna världslig rikedom och trygghet bakom sig och i stället helt förlita sig på Guds försyn. Franciskus förstod snart att denna unga flicka brann med samma sorts eld i sitt bröst som han själv kände, och med tiden började de att tala om att Klara skulle ta samma steg som Franciskus och viga sitt liv helt åt Gud.

De fattiga damerna

Men det var lättare sagt än gjort. Som adlig ung kvinna hade hon inte mycket att själv bestämma över i sitt liv. Klara lyckades dock få löfte om att hon inte skulle giftas bort innan sin artonårsdag, men i hemlighet planerade hon tillsammans med Franciskus för en annan framtid. Natten efter palmsöndagen när hon var sjutton år lyckades hon smita hemifrån och ta sig ner till det lilla kapellet Porziuncola i dalen nedanför Assisi. Där väntade Franciskus och hans medbröder på henne. Vid altaret fick Klara avlägga de tre klosterlöftena om kyskhet, lydnad och fattigdom, byta sina vackra kläder mot en enkel nunnedräkt och klippa sitt hår som ett tecken på det beslut hon nu tagit. I den stunden grundades De fattiga damernas orden (senare Sankta Klaras orden), den andra grenen i det franciskanska ordensträdet.

På allas läppar

Trots kraftiga försök av familjen att förmå Klara att återvända höll hon obevekligt fast vid sitt beslut, och bara två veckor senare följde hennes lillasyster Agnes efter under dramatiska former (så småningom tog även lillasyster Beatrix och mamma Ortolana samma steg). Klara utsågs, motvilligt men lydigt, till abbedissa i det kloster som Franciskus och bröderna byggde kring San Damiano – kyrkan strax utanför Assisi där Franciskus hade fått sin kallelse då ­Kristus talade till honom från krucifixet. Hon styrde lågmält och ödmjukt, de tyngsta uppgifterna lade hon alltid på sig själv och hon ansträngde sig till det yttersta för att hjälpa sina medsystrar att klara det mycket spartanska liv som präglade deras gemenskap. I allt försökte hon att efterlikna Franciskus, sin andlige fader och förebild.

Själv var hon den som Franciskus höll allra högst och som han helst rådfrågade när han var osäker i något spörsmål. Med tiden blev det också en vanlig syn att biskopar och kardinaler besökte henne för andlig vägledning. Ryktet om Klara spred sig över Europa och på kort tid grundades flera nya kloster i orden – i slutet av 1200-talet även ett i Stockholm.

Ett alternativt liv

När Klara dog den 11 augusti 1253 betraktades hon redan som ett helgon och efter bara två år kunde påven Alexander IV officiellt kanonisera Klara av Assisi. En förklaring till att den franciskanska orden växte så lavinartat redan från början är att Franciskus och Klara tillsammans vittnade om Guds rike. I en tid av stora sociala klyftor, blodiga krig och kyrklig stagnation blev de förebilder för många när de avstod från timliga privilegier och istället valde det enda som inte är förgängligt här i värden: ett liv tillsammans med Gud.

Mattias Lindström