Markus Ji Tianxiang föddes 1834 i en inhemsk katolsk familj i norra Kina. Han var läkare, och i trettioårsåldern ska han ha fått någon form av magåkomma, en smärtsam sådan. Han behandlade sig själv med opium, vilket olyckligt nog ledde till ett svårt opiummissbruk.
Som den gode katolik han var gick Markus Ji Tianxiang ofta till bikt och mottog kommunion, men det hjälpte inte mot hans missbruk. Hans biktfar tröttnade på att han aldrig verkade få bukt med sitt beroende, och trodde att det handlade om synd och brist på ansträngning. Förståelse för beroendesjukdom och dess problematik saknades vid den här tiden. Prästen sa till honom att inte komma tillbaka förrän han hade slutat med opium. Förutom det smärtsamma i att inte kunna gå till vare sig kommunion eller bikt, var det också en stor skam. I trettio år förblev han ändå trogen i sin förtröstan, och bad om att få bli martyr – antagligen för att han såg det som enda vägen till himlen.
Kring sekelskiftet 1899–1901 bröt Boxarupproret ut i norra Kina. De så kallade boxarna, rebeller som såg kristna och västerlänningar som fiender, tillfångatog och avrättade över tjugo tusen kineser (i jämförelse med knappt tre tusen utlänningar.) År 1900 greps och torterades Markus Ji Tianxiang och flera familjemedlemmar. Han vägrade att avsäga sig sin tro och bad att få bli avrättad sist, för att ingen av hans nära skulle behöva dö ensam. Innan han halshöggs sjöng han en litania till jungfru Maria.
Vid första anblick verkar Markus Ji Tianxiang vara en klassisk martyr – han dör heroiskt för sin tro och han väljer också att dö sist, av kärlek till sin familj. Men … hur var det nu? Han hade inte fått bikta, och inte fått gå till kommunion på över trettio år. Han blev aldrig fri från sitt opiumberoende. Han levde och dog som knarkare, om vi ska uttrycka oss krasst. Ändå är han helgon – saligförklarad 1946 och kanoniserad 2000.
Det är just detta som gör helige Markus Ji Tianxiang till en exceptionell förebild och ett mycket speciellt helgon. Även den som lever på ett felaktigt, rentav syndigt sätt, i alla fall enligt samtidens uppfattning, kan förlita sig på Gud och bli ett helgon.
Hade det inte varit bättre om Markus Ji Tianxiang hade fått uppleva förståelse för sitt missbruk och inte behövt bli så hårt dömd av sin omgivning? Självklart hade det varit det. Men det är en tröst att Gud kan verka i de mörkaste av situationer, när inte ens kyrkans eget folk har förmåga att bistå den lidande syndaren. I efterhand har kyrkan upphöjt honom och erkänt hans stora trofasthet.
Helige Markus, be för alla missbrukare. Be för alla oss som ibland har svårt att lita på Guds omsorg och försyn, att den innefattar oss även som syndare. Be för oss så att vi förstår att till och med när vår synd är svår och tung att bära, och verkligen inte går att dölja – till och med då finns det hopp. Hjälp oss att se det, att tro på det och låta oss omfamnas av den kärleksfulle Guden som alltid vill komma oss till mötes, var och hur vi än är.
Lisa Wetterberg
