Omtyckt av många. I Storkyrkan i Stockholm (egentligen S:t Nicolai kyrka) finns sankt Göran och draken och den fagra prinsessan, skänkt av Sten Sture den äldre efter segern vid Brunkeberg 1471. Vid invigningen överlämnade den påvlige nuntien en gåva från påven Innocentius III: reliker av sankt Georg, sankt Blasius, sankt Germanus, sankt Leo, sankt Martinus, sankt Donatus och sankt Cyriacus. Relikerna finns än idag innanför sankt Görans bröstharnesk. (Foto: Km/Mattias Lindström)Legenden om sankt Georg/Göran/Örjan/Jörgen är en av kyrkans mest kända och älskade. Vi har alla sett avbildningar av riddaren på sin häst, prinsessan och draken. Men vad har legenden egentligen i kyrkans kalender att göra? Är det inte bara en barnkammarsaga?
Giftig andedräkt, hotfullt uppträdande, hutlösa krav på daglig matförsörjning. Draken som bodde i sjön vid staden Silena i Libyen var inte populär. När fåren tog slut fick man servera unga kvinnor, om staden skulle skonas. Till sist fick till och med kungen låta sin dotter bege sig ner till sjön för att slukas av odjuret. I samma stund råkade den helige Georg komma ridandes förbi. Han frågar prinsessan varför hon gråter. Hon uppmanar honom att fly för sitt liv. Legenda aurea – ”Gyllene legenden”, från 1200-talet – fortsätter:
”Men Georg besteg sin springare, väpnade sig med korsets tecken och gick djärvt till anfall mot draken, som kom emot honom. Befallande sig i Guds hand svingade han sin lans med kraft och sårade draken så svårt att den sjönk till jorden. Och Georg sade till jungfrun: Tag din gördel, mitt barn, och kasta den utan tvekan kring halsen på draken. Så gjorde hon, och draken följde nu efter henne som en tam hund, och hon förde honom in i staden.”
Georg – som skulle bli riddarnas, scouternas och hästarnas helgon – erbjuder nu staden att döda draken, om dess invånare vill låta sig döpas och bli kristna. Det gör de och kadavret efter monstret släpas ut ur staden av fyra par oxar. Kungen vill belöna hjälten med pengar, men Georg avvisar detta ädelmodigt och ger honom i stället fyra lärdomar: 1) Ta hand om Guds församlingar, 2) hedra prästerna, 3) gå flitigt i mässan och 4) ha ständig omtanke om de fattiga.
Sant eller bara intressant? Det beror på hur man tolkar. Det har alltid funnits sund skepsis inom kyrkan mot legender med sagomotiv. De äldsta berättelserna om Georg (från 400-talet) vet inget om drakdödandet. Det rör sig nog om rester av folktro från tiden innan kristendomen, där hjältegudar besegrade monster. Som psykologiskt-symboliskt manbarhetsmotiv (ung man blir vuxen och giftasmogen genom motgångar och faror) är temat givet i litteratur och drama, i otaliga varianter. Någon har sagt att riddaren, jungfrun och draken är aktörerna i alla berättelser värda att berättas. En politisk tolkning är möjlig: draken som lokal diktator eller maffiaboss, utpressare och våldtäktsman, men till slut övermannad. Avgudar uppfattades som ”drakar” (demoner) som martyrerna ansågs besegra genom att hellre dö än offra till dem.
Men bakom legenderna finns en verklig, historisk Georg (det grekiska namnet Georgios betyder ”jordbrukaren”). Han ska ha dödats för sin kristna tro efter fruktansvärd tortyr under den sista och största förföljelsen år 305. Han ska ha varit medlem av kejsaren Diocletianus livgarde. Den äldsta fresken av Georg (500-talet) finns i Egypten, men tyvärr översvämmad av Assuan-dammen på 1960-talet. Ett land bär hans namn: Georgien. Han är Englands skyddshelgon.
Sankt Georg, den kämpande riddaren, var identifikationsfigur för kristna soldater. Riddaridealet, att manlig styrka finns till för att skydda de svaga och förtrampade. Plundrande och övervåld mot kvinnor måste stoppas (Sankt Georg tänker inte på egen fördel, tar inte betalt, friar inte ens till prinsessan). Medeltidens många sjukhus för spetälska, de hopplöst sjuka som ingen annan ville kännas vid, bar hans namn: Sankt Jörgen. I Lund ser man ännu resterna av grunden till spetälskas kyrka i Sankt Jörgens park, på behörigt avstånd från stadskärnan på grund av smittorisken. En hälsning från kyrkan till alla män: vård och omsorg är också manliga sysslor!
(Katolska liturgiska nämnden)
