Årets mörkaste veckor är snart här, och även mycket i omvärlden är dystert. Katastroferna duggar tätt, och bara runt hundra mil från Sverige plågas den ukrainska befolkningen dag och natt. Vår nya regering har fått många och tunga frågor på sitt bord, och sådant som för ett par månader sedan tycktes vara aktuellt har fått ge vika i trängseln. En sådan fråga är legalisering av dödshjälp, som debatterats fram och tillbaka i åtskilliga år.
Ser man ut över våra gränser finns ingen tvekan om åt vilket håll utvecklingen går, och i Europa är det senast Spanien som legaliserat dödshjälp och Tyskland som nu i vissa fall tillåter läkarassisterat självmord. Frankrikes president Macron har i dagarna aviserat en medborgarkommitté, som ska svara på frågan om lagändringar behövs för att ”kunna följa med i slutet av livet”, det vill säga introducera assisterat självmord och/eller dödshjälp, vilket presidenten inför sin andra mandatperiod lovat att arbeta för. När påve Franciskus i oktober träffade president Macron, talade påven enligt uppgifter klarspråk, och Macron framhöll i ett uttalande efteråt att han inte ”tycker om ordet eutanasi” utan föredrar ”att avsluta livet”, eftersom det låter mindre tekniskt.
Liknande eufemismer används i Kanada, där assisterat självmord på kort tid ökat lavinartat, till stor del på grund av att regelverket redan töjts ett antal gånger sedan legaliseringen 2016. Så sent som i september i år slog en kanadensisk kvinna larm då hon via sociala medier upptäckte att hennes tjugotreårige son fått tid hos läkare för assisterat självmord på grund av depression och diabetes. För att säkerställa att det stämde ringde hon samma läkare, uppgav liknande problem och bad om läkarassisterat självmord, vilket enligt läkaren inte skulle vara något problem. Läkaren föreslog en videokonsultation för att stöka undan formalia och uppgav: ”det är så vi gör”. Inte ens ett fysiskt möte krävdes, med andra ord. Nästa år planerar Kanadas regering ytterligare liberalisering av dödshjälpslagen för dem som lider av psykisk sjukdom utan fysiska åkommor.
Även på närmare håll går det undan, och händelser som för något decennium sedan sannolikt skulle ha väckt ramaskri passerar nu revy. Ett exempel är en då sjuttonårig belgiska som 2016 befann sig på Bryssels flygplats då Islamiska staten utförde terrorattentatet där. Trettiotvå människor dödades och många skadades, och även om kvinnan själv inte drabbades fysiskt vid attentatet påverkades hon starkt av händelsen, blev deprimerad och led sedan dess av posttraumatiskt stressyndrom. Två gånger försökte hon ta sitt liv tills hon i somras fick laglig dödshjälp – helt i linje med landets lagstiftning.
Här hemma är frågan om dödshjälp just nu inte politiskt prioriterad, men den kan fortare än man tror klättra upp åtskilliga pinnhål i aktualitet. Mot slutet av den förra mandatperioden fanns en riksdagsmajoritet för att låta utreda frågan, men dåvarande socialminister Lena Hallengren (S) var tydlig med att inga planer då fanns för någon utredning. Hennes efterträdare Jakob Forssmed (KD) lär förr eller senare få återkomma till frågan; inte minst inom läkarkåren finns ett antal högljudda företrädare som vill se en utredning. Kristna företrädare, och alla som anser att livet är okränkbart, bör då vara beredda att stå emot – ”rätten till självmord” kan snarare än vi tror komma att omfatta betydligt fler än det var tänkt från början. Utvecklingen utomlands talar för sig själv.
Helena D’Arcy
chefredaktör
