Gunnel Vallquist, Veritas förlag, 2022
Första upplagan av Gunnel Vallquists Katolska läroår utkom i maj 1995. I efterordet uttrycker Vallquist tacksamhet över att en ”epokgörande händelse” inträffade nästan samtidigt: Johannes Paulus ii promulgerade encyklikan Ut unum sint(”Att de må vara ett”). I decennier hade Vallquist känt otålighet inför långsamheten i det ekumeniska arbetet. Nu får hon äntligen vara med om att ”den romerske biskopen” visar vilja till ”samtal bortom all polemik”.
Under sina katolska läroår har hon ibland följt utvecklingen i Rom, och framför allt i kurian, med bestörtning och sorg. Det har då inte enbart gällt ekumeniken, utan också vad hon upplevt som ett ifrågasättande av enskilda katolikers agerande – i texten lyfter hon bland annat fram motståndet mot de franska arbetarprästerna och inte minst att kyrkan så länge negligerat lekfolket, att dessa placerats ”under” klerkerna. Men – skriver hon i slutordet – den heliga kyrkan lever mitt i all ohelighet och trots hela apparaten/institutionen. Och fortsättningen blir till en fanfar: ”Jag har mött henne i liturgin, i mystikernas skrifter, i helgonens liv – några av dem levande i min tid.” Åtskilliga av dessa – konstnärer, borgmästaren Giorgio La Pira, nobelpristagare – kommer läsaren nära i Vallquists minnesanteckningar.
Kort tid innan Gunnel Vallquist på Marie bebådelsedag 1939 upptas i katolska kyrkan har Pius XII utsetts till kyrkans överhuvud. Under de närmare två decennier som följer känner Vallquist hur den lojalitet hon som katolik är skyldig kyrkoledningen ibland sviktar, ja, mer än så. Hon saknar ”den ljungande protest och det fördömande” som hon väntat sig av kristenhetens ledare inför de nazistiska krigsförbrytelserna. Hon ställer sig mycket tveksam till dogmatiseringen av Marie ”upptagning i himlen”. I såväl understreckare i Svenska Dagbladet som i katolsk press tar hon upp ”lydnadsproblemet”: att katoliken förväntas bejaka kyrkans lära också när förnuft och samvete säger ifrån. Hon står inte oemotsagd, den av henne avhållne père d’Argenlieu, dominikanen som under hennes studieår väckt hennes fascination inför katolsk teologi, kan tala om henne som ”den farligaste kvinnan i Sverige.”
Pius XII dör i oktober 1958. Det hade länge spekulerats om vem som skulle efterträda honom. Det blir Roncalli, patriarken av Venedig. Gunnel Vallquist citerar Joh 1:6: ”Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.” Den av henne högt älskade Johannes XXIII blir genom att inkalla Andra Vatikankonciliet, där Vallquist ingår i den franska journalistgruppen, en av de mest inflytelserika påvarna under 1900-talet. Vallquist gör honom känd också i det perifera Sverige, hennes dagboksanteckningar från Rom ges omgående ut av Bonniers förlag. När strömningar växte fram som ifrågasatte en del av koncilietankarna, inbjöd Gunnel Vallquist till den så kallade Rimbogruppen som ville fungera som en ”fri miljö med öppna samtal och ömsesidigt stöd”. Gruppen presenteras kort av Örjan Ekman i förordet till Katolska läroår.
Att ”recensera” en bok som denna känns i en mening omöjligt. Gunnel Vallquist var en kulturpersonlighet av Guds nåde, stridbar, rakryggad, bedjande. Så mycket mera hade kunnat sägas om ungdomsåren i Uppsala, om lyckliga och vemodiga år i Rom eller om Frankriketiden – Frankrike blir länge Vallquists andra hemland (en del av bokens formuleringar på franska har förblivit oöversatta). Hon var en av de aderton (en av fyra katoliker) i Svenska Akademien, hon var en lysande översättare av Marcel Prousts självbiografi, på svenska På spaning efter den tid som flytt. Hon var ledamot av Bibelkommissionen där hon avgick i protest mot att språket – menade hon – utarmats i den nya bibelöversättningen.
Gunnel Vallquist hann uppleva sju påvar under sina år som katolik. När påve Franciskus tillträdde var hon åldrad, hon dog år 2016, 97 år gammal. Hennes sista bok blev enhetsmanifestet Vad väntar vi egentligen på?
Margareta Murray-Nyman
