Oenighet om kyrkliga ordningsfrågor och i teologiska diskussioner är inget nytt. Så länge apostlarna levde kunde saken avgöras i deras krets, men redan andra generationens kristna fick vänja sig vid meningsskiljaktigheter. Samtidigt framträdde heresier som attackerade kyrkan utifrån och omvärlden blev allt mer fientligt inställd mot de kristna. Allt detta ställde stora krav på de biskopar som fick axla apostlarnas mantlar för att leda kyrkan på hennes vandring.
En av dem var biskop Polykarpos av Smyrna, själv lärjunge till aposteln Johannes. Irenaeus av Lyon skriver att han i sin ungdom hörde Polykarpos berätta om hur han hade undervisats av Johannes och lyssnat till andra som också hade mött Jesus. Polykarpos kunde återge evangelieberättelserna efter att ha hört ögonvittnen berätta om dem. Så nära i tiden var det sedan Kristus gick på jorden.
Men den tiden var ändå förbi, liksom apostlarnas, och nu ställdes frågor som evangelierna och apostlarna kanske inte hade talat specifikt om. Hur skulle biskoparna då leda sina flockar? Polykarpos förstod att det bara fanns ett verkningsfullt sätt: att själv leva ett Kristus-likt liv. Biskopskollegan Ignatios av Antiokia skrev efter att ha träffat honom: ”Jag blev imponerad av ditt gudliga sinne, som var fast, som på en orörlig klippa”. Mot heretiker som försökte lura människor bort ifrån kyrkan var Polykarpos orubblig. Ingenting kunde få honom att acceptera något som gick emot apostlarnas undervisning eller Guds ord.
Gentemot sina meningsmotståndare inom kyrkan var han dock mild och ödmjuk och böjde sig gärna för att man ibland kom fram till olika slutsatser, som i frågan om när påskdagen skulle firas – så länge de kunde vara eniga om det fundamentala i den kristna tron. Kyrkans enhet var viktigare för honom än att vinna interna diskussioner.
Blodtörstig mobb
Vid denna tid drabbades kyrkan av svåra förföljelser och antalet martyrer, som hade fått ge sina liv för att de vägrade offra till kejsaren som till en gud, steg i rasande takt. En sådan hetsjakt bröt ur i Smyrna när Polykarpos var en mycket gammal man. Stadion fylldes med kristna som dömts till att möta rovdjuren. Blodbadet eggade folket som inte kunde få nog och när det bestialiska skådespelet var slut skrek de: ”Leta reda på Polykarpos!”
Den gamle biskopen lät sig dock inte skrämmas utan var inställd på att bli kvar i staden. Hans församlingsbor lyckades ändå övertala honom att dra sig undan till ett hus på landet. Vid ett tillfälle när han bad fick han i en syn se hur hans huvudkudde plötsligt började brinna och han sa till sina vänner att han förstod att det var genom att brännas på bål som han skulle få vittna om sin tro.
När det kom bud om att vakter var honom på spåren bytte han gömställe, men förföljarna fick tag på en pojke som de torterade och strax hade de reda på var biskopen befann sig. Den här gången vägrade Polykarpos att fly, utan svarade bara: ”Ske Guds vilja”. Den gamle mannens värdighet och vänlighet mot vaktstyrkan fick dem att häpna och undra om det var rätt det de gjorde.
Väl framme på stadion försökte prokonsuln att övertala Polykarpos att offra åt kejsaren. ”Tänk på din höga ålder”, vädjade han. ”Smäda Kristus!” Polykarpos spände blicken i honom och svarade: ”I åttiosex år har jag tjänat honom och han har aldrig gjort mig någon skada, hur skulle jag då kunna häda min Kung och Frälsare?” När prokonsuln hotade att skicka in vilddjuren fick han till trotsigt svar: ”Skicka in dem!”
Frågan om helgontillbedjan
Det bestämdes istället att biskopen skulle brännas på bål och det mordlystna folket rusade till och fick ihop en rejäl hög med brännbara ting, och man band Polykarpos ovanpå. När bålet tändes vek emellertid lågorna bort från honom och han stod kvar oskadd. En av bödlarna rusade då fram och stack ihjäl honom med ett svärd.
Judarna i staden uppmanade nu konsuln att inte låta de kristna få begrava den döde, ”så att de inte överger honom som blev korsfäst, och istället börjar tillbe den där”. De kristna kunde bara skaka på huvudet åt den befängda anklagelsen och gav till svar: ”Aldrig någonsin kan vi överge Kristus eller tillbe någon annan. Honom, som är Guds Son, är det vi tillber! Martyrerna älskar vi för deras lojalitet mot sin Kung och Herre.” Anklagelsen mot katoliker att tillbe helgon är med andra ord urgammal – men så är också det katolska svaret.
Prokonsuln lät ändå bränna kroppen, men de kristna samlade efteråt ihop benen och skrinlade dem för att i tacksamhet kunna fira den 23 februari, årsdagen av Polykarpos martyrium, han vars namn betyder ”Mycket frukt”.
Mattias Lindström