I början tonade påve Franciskus ner de flesta traditionella benämningarna på hans ämbete, som till exempel ”Italiens primas”, genom att instruera Vatikanen att skriva ut dem på en separat sida i den årliga årsboken. Det faktum att han undviker titeln betyder dock inte att han ogillar uppdraget.
Tvärt om har få påvar på senare tid varit så pass aktiva i att försöka omforma den italienska kyrkan till sin egen stil som Franciskus. Han är visserligen argentinare men hans familjerötter finns i den norditalienska regionen Piemonte.
Det senaste exemplet på hur denne påve personligen tar kommandot i Italien kom nyligen, när Vatikanen tillkännagav att Franciskus har skapat en särskild kommission för att utvärdera landets genomförande av Mitis Iudex, hans motu propriofrån 2015, som försökte reformera systemet för annullering av äktenskap för att göra processen snabbare, enklare och kostnadsfri.
För att leda kommissionen har han anlitat fader Alejandro Arellano Cedillo. Det var ett ganska väntat beslut med tanke på att det nya organet kommer att ha sitt huvudkontor i Rota Romana, Vatikanens mest aktiva domstol, vars arbetsbörda till stor del berör ogiltigförklaringar av äktenskap. Trots det är det ändå talande att Arellano Cedillo är spanjor, inte italienare.
De andra medlemmarna i kommissionen är dels två veteraner bland domarna i Rota Romana, italienarna fader Vito Angelo Todisco och fader Davide Salvatori, dels biskop Vincenzo Pisanello från Oria i södra Italien.
På samma linje som påven
Todisco är också domare i Vatikanens appellationsdomstol och tidigt i Franciskus pontifikat agerade han som apostolisk visitator i en utredning som ledde till ett tillslag mot Franciscan Friars of the Immaculate, en orden som firar 1962 års mässa. Salvatori leder en from sammanslutning av advokater och domare i den romerska kurian som kallas Archisodalium Curiae Romanae – hans titel är egentligen primicerio – och han har publicerat mycket om kyrkans äktenskapslagstiftning.
Pisanello, 62 år gammal, har examen i både civil och kanonisk rätt, och var tidigare ordförande för den italienska biskopskommissionen för juridiska angelägenheter. Hans föregångare i Oria var kardinal Marcello Semeraro, för närvarande prefekt för kongregationen för helgonförklaringsprocesser och tidigare betrodd sekreterare i Franciskus rådgivande kommission av kardinaler. Semeraro anses vara en av påvens närmaste allierade och rådgivare, särskilt i frågor som rör Italien.
Summan av kardemumman är att medlemmarna i den nya kommissionen har stor erfarenhet av kanonisk rätt när det gäller äktenskap och ogiltigförklaring, och de verkar också vara den typen av kyrkomän som är benägna att göra som påven vill.
Unik åtgärd
Det är anmärkningsvärt att Franciskus aldrig tidigare har inrättat en särskild kommission för att leda en nationell kyrka, inte ens dem han har haft en del problem med. Han har till exempel inte gjort det i Tyskland, trots att de tyska biskoparna skickligt har tonat ner Vatikanens varningar om att deras mycket omdebatterade ”synodala väg” riskerar att lämna dörren öppen i frågor om katolsk lära, såsom kvinnliga präster eller homosexuella äktenskap.
Inte ens i Chile, där Franciskus vid ett skede fick ta emot avskedsansökningar från alla biskopar i landet på grund av den svåra krisen med prästerliga övergrepp, har påven tillsatt en särskild kommission för att övervaka genomförandet av reformer på det området.
Pastoral testfråga
Så varför annulleringar och varför Italien?
När det gäller det förstnämnda var oron över den pastorala situationen för frånskilda och omgifta katoliker utan tvekan det dominerande temat under de första fyra åren av Franciskus pontifikat. Det hölls två stormiga biskopssynoder om familjen 2014 och 2015, och det kulminerade 2016 med dokumentet Amoris laetitia.
Under perioden mellan de två synoderna spekulerades det om att biskopar, som inte vill ge frånskilda och omgifta katoliker möjlighet att ta emot kommunion, skulle föreslå en reform av annulleringssystemet som en kompromissåtgärd. Istället plockade Franciskus bort frågan helt från bordet genom Mitis Iudex, som kom ut i augusti 2015 precis före synodens andra session.
Med andra ord, denna sak är inte en bland många angelägna frågor för Franciskus, utan ett slags lackmustest på den bredare ”pastorala omdaning” han försöker få till. Hans tålamod för bristande efterlevnad är därför uppenbart begränsat.
Italien i särställning
Vad gäller frågan om varför Italien, verkar en del av svaret i alla fall vara ganska uppenbart. Till att börja med har alla påvar ett speciellt förhållande till Italien. Det är till exempel den enda biskopskonferensen i världen där påven direkt utser ordförande. Som Italiens primas kan påven förväntas att intressera sig särskilt för kyrkans tillstånd på halvön – vissa experter skulle till och med hävda att han är skyldig att göra det. Dessutom har Franciskus själv italienska rötter och känner väl till hur landet ligger.
Franciskus vet också att i den kyrkliga kulturen är Italien viktig. Landet har inte bara världens enskilt största biskopskollegium, en stor del av alla icke-italienska prelater har också studerat här, arbetat här, tjänstgjort här i ledningsgrupper för sina ordnar, eller bara varit här mycket på pilgrimsfärd eller semester.
Det som händer i Italien har därför en enorm inverkan på resten av den katolska världen. Jag minns tydligt att jag frågade en amerikansk kardinal för ett par decennier sedan vad han planerade att göra med ett nyligen publicerat dokument från Vatikanen, och han berättade att han hade ställt samma fråga till en italiensk kardinal. Italienaren hade svarat att han planerade att slänga det i papperskorgen, och amerikanen sa till mig: ”Om det duger för Italien, duger det gott för mig.”
Tröga strukturer
Möjligen ger den sista delen i ekvationen inblick i Franciskus personlighet. Kanske avslöjar denna kommission att även om Franciskus inte verkar gillar ideologiska eller politiska invändningar mot sitt ledarskap – som kommer från vänster hos en del prelater i Tyskland och från höger från några i USA – verkar han bli ännu mer irriterad av det han uppfattar som ren lättja.
De flesta italienska observatörer medger att kyrkan här inte fullt ut har lyckats översätta Mitis Iudex till verklighet, men det handlar egentligen inte om en ideologisk motreaktion. Den italienska kyrkans infrastruktur är helt enkelt långsam, svårhanterlig och, som alla byråkratiska system, föredrar den tröghet framför handling. De flesta italienska biskopar är principiellt inte emot reformer av annullering – ju mindre besvär de måste möta på det området, desto lyckligare skulle de flesta av dem förmodligen bli.
Påve Franciskus kan vara beredd på att hålla sig till en viss grad av principiell oliktänkande, men han är uppenbarligen mindre benägen att stå ut med kyrklig entropi – särskilt här i Italien, där han verkligen kan göra något åt det.
Slut på tålamodet? Den nyligen utsedda kommissionen som ska utvärdera arbetet i italienska stift med att reformera annuleringssystemet, tyder på att påve Franciskus tycker att han har väntat länge nog på att få se lite handling.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(Övers. från engelska med tillstånd av författaren)
