I mitten av november tog påve Franciskus emot Svenska Akademien i en privat audiens. Akademien gjorde sin första resa utomlands sedan årtionden och resan gick till Rom för att följa i heliga Birgittas och drottning Kristinas fotspår.
Varför en påveaudiens med Akademien? Påven har i stort sett alla veckans dagar privata audienser med statschefer och biskopar, samt olika grupper från hela världen. Så att möta Svenska Akademien var inte ett ovanligt val för en påve vars pontifikat präglas av viljan att samtala med sin omvärld.
Dialogen stod i fokus då tio ledamöter från ”de aderton” mötte påven. Jesper Svenbro, Akademiens direktör, inledde mötet med ett tal på svenska, i vilket han underströk vikten av dialog mellan tro och kultur: Som ledamöter i Svenska Akademien har vi i uppdrag att stärka språkets och kulturens värden, särskilt i en tid av ytlighet och besinningslös konsumtion. Vi gläds åt att kyrkan sedan gammalt har haft samma uppgift. […] Dialogen mellan tro och kultur är väsentlig i vårt postmoderna samhälle.
Efter det läste han dikten Romanska bågar av Tomas Tranströmer, och avslutningsvis nämnde han Akademiens kris: Med hopp och mod vill vi fortsätta att fullgöra vår uppgift. Vi ser på detta besök hos er, helige fader, som ett privilegierat ögonblick för en dialog om viktiga frågor för oss, för er och för mänskligheten. I en tid av kris är varje litet steg som kan föra människor närmare varandra av yttersta vikt.
Påve Franciskus svarade med att tacka för att Akademien i talet hade placerat ordet dialog i centrum, och betonade hur pandemin och isoleringen omedvetet har satt förmågan att kommunicera på prov: Var och en finner sig själv lite mer avlägsen från de andra, lite mer tillbakadragen, kanske mer misstänksam; eller så är man helt enkelt mindre benägen att mötas.
Flera gånger under sitt tal citerade han sin senaste encyklika Fratelli tutti och han uppmanade till att dagligen välja att mötas – att välja dialog före monolog: Den genomgripande utvecklingen i sociala medier riskerar att ersätta dialog med en mängd monologer, ofta med aggressiva toner. Istället förutsätter den sociala dialogen ”förmågan att respektera den andres synvinkel”, uppriktigt och utan att dölj något.
Och han tillade: Låt oss beväpna våra barn med dialogens vapen! Låt oss lära dem mötets goda kamp!
Förutom påven gick Akademiens besök i Vatikanen i kvinnornas tecken. Vatikanmuseernas chef Barbara Jatta mötte gruppen på museet strax innan de fortsatte till Vatikanbiblioteket där Luigina Orlandi visade några manuskript ur drottning Kristinas samling och berättade om digitaliseringsprocessen; och Natasa Govenkar, teologiansvarig på Kommunikationssekretariatet, tog med Akademien till Redemptoris Mater-kapellet för att se jesuiten Rupniks mosaikverk.
I sitt tacktal vid resans slut underströk Akademiens ständige sekreterare Mats Malm värdet av de kulturella banden mellan Sverige och Vatikanen. I boken Ljuset och Rummet skriver Jesper Svenbro detsamma när han berättar historien om Jesusbarnet i kyrkan Aracoeli i Rom, som blev stulet 1994, och hänvisar till Selma Lagerlöfs Antikrists mirakler som också handlar om denna staty av Jesusbarnet. På de sista sidorna skriver Selma Lagerlöf ”den gamle påven, som är den visaste av alla, som nu leva”. Den första sociala encyklikan, Leo XIII:s Rerum Novarum, hade just kommit ut och Selma Lagerlöf såg i den ett klokt svar till den nyfödda socialismen. Med andra ord en akademiledamots möte med en påves sociala encyklika för hundratrettio år sedan.
I vår samtid är Rom fortfarande en osynlig kraft, som utan att vi är medvetna om det präglar våra tankar och handlingar, skriver Svenbro. Det sätt på vilket vi idag ställer medvetandets problem är bestämt av en historia där Rom spelar en så stor roll, att vi knappast har råd att negligera den.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
