Försommaren fick en ljus prägel. Inte bara tycktes växtligheten mer prunkande än på flera år, vi tilläts efter många, långa månader åter fira mässan, och barn och ungdomar kunde samlas på riktigt till undervisning, bikt, första kommunion och konfirmation.
Vi är lyckligt lottade som tillhör ett vitalt och växande stift, som på många platser präglas av ett rikt kyrkoliv. Vi har också privilegiet att se nya kallelser till det gudsvigda livet växa fram, vilket både förra och detta nummer av Katolskt magasin rapporterat om (se sidorna 50–51). Och går man i mässan här i landet möts man allt som oftast av en brokig skara i kyrkorummet, både vad gäller ålder, ursprungsland och bakgrund. Gång på gång hör man hur katoliker på besök från utlandet slås av att andelen yngre i kyrkan är markant högre här än i många andra länder. Utan att vara glättig och verklighetsfrånvänd kan man utan tvekan slå fast att det finns många anledningar till hopp och förtröstan för vårt stift.
Vänder man sig söderut i Europa är kontrasten vad gäller vitalitet stor på många håll, och många mässor man besöker på kontinenten präglas av att nästan alla deltagare tillhör kategorin äldre. Läget summerades nyligen av kardinal Reinhard Marx, ärkebiskop av München och Freising och tidigare ordförande för tyska biskopskonferensen. I ett brev till påve Franciskus, där han erbjöd sig att avgå för att ta sin del av ansvaret för ”den katastrof som sexuella övergrepp utförda av kyrkans företrädare” har inneburit (se ärkestiftets hemsida www.erzbistum-muenchen.de) skriver kardinalen bland annat: ”Mitt intryck är att [katolska kyrkan] har nått en återvändsgränd.”
Det är starka ord från en av kyrkans högsta företrädare, tillika en av påvens närmaste rådgivare i kardinalskollegiet. Men Marx har anledning att beklaga situationen för kyrkan i sitt hemland: En nyligen publicerad rapport över sexuella övergrepp i samtliga tjugosju stift i landet under perioden 1948–2014 fann att 4,4 procent av alla präster, diakoner och manliga ordensmedlemmar funnits skyldiga till sexuella övergrepp. Över hälften av fallen fick inga kyrkorättsliga konsekvenser, och endast fjorton procent av fallen rapporterades till Troskongregationen. I stället var biskoparnas respons att flytta runt förövarna.
Kardinal Marx har i efterhand förklarat att hans ordval i brevet var menat att ”ruska om och väcka”. Vår kyrka är en världskyrka, och ett uttalande som detta från det hierarkiska toppskiktet gör avtryck. Ord spelar roll. Och det är svårt att inte bli något provocerad när man låter ordet ”återvändsgränd” sjunka in – åtminstone när man befinner sig ”på golvet” i vårt stift. Provocerad å prästers vägnar, som kämpat under de orimligt hårda och långa mässrestriktionerna för att hålla någon sorts kyrklig verksamhet vid liv. Provocerad med tanke på alla dem som hjälpt dem. Provocerad när man tänker på kloster och kommuniteter i vårt stift, där bönen ständigt pågår. Och provocerad när man betänker de många goda krafter som finns lokalt, som vi på Km ofta har glädjen att berätta om.
Katolska kyrkan står inför stora utmaningar – inte bara i Tyskland. Men är reformer av centrala delar av kyrkans lära (vilket framförallt inom kyrkan i Tyskland är det som framhålls som lösningen) och formuleringar om att vi som kyrka nått en ”återvändsgränd”, den rätta vägen att nå vårt mål – det eviga livet med Gud? Jag vill tro att vägen snarast finns i alla de dagliga bevis, som vi troende ”på golvet” möter, på att Gud verkar mitt ibland oss – både här och i andra stift.
Helena D’Arcy
