Att delta i religiösa aktiviteter – inomhus eller utomhus – är brottsligt och straffbelagt. Det bekräftar nu Irlands regering.
Inga offentliga mässor – förutom bröllop och begravningar, där antalet deltagare är hårt begränsat – har firats i republiken Irland sedan december i fjol, då nya restriktioner infördes. Nyligen har ett antal andra samhällsrestriktioner släppts något, men för religiösa samlingar gäller att reglerna dragits åt. I helgen klargjorde landets regering sin hållning svart på vitt: religiösa samlingar är brottsliga.
Bryter mot Europakonventionen
Klargörandet kom i samband med domstolsförhandlingar om de stränga regleringar, som rått för religiösa sammankomster i landet sedan 26 december. Det är affärsmannen Declan Ganley, som i domstol anklagar regeringen för att hindra honom att gå i mässan. Ganley menar att förbudet går emot dels den irländska grundlagen, som ger invånare rätt att fritt få praktisera sin tro, och dels artikel 9 i Europakonventionen. Europakonventionen åberopades även av tjugosju trosledare i Skottland, som i slutet av mars vann i domstol över Skottlands regering i frågan om proportionaliteten för nedstängningar av kyrkor och andra religiösa lokaler och lyckades få nedstängningen ogiltigförklarad.
Under de inledande förhandlingarna uppstod det villrådighet i domstolen om det de facto var olagligt att fira offentliga mässor, eller om det bara var rekommendationer från regeringen. Declan Ganleys juridiska ombud skrev då till regeringen för att fråga om att deras hållning är det är brottsligt att fira offentliga mässor, förutom för bröllop och begravning. Svaret han fick var ”ja”, vilket även bekräftades av regeringens juridiska ombud under förhandlingarna. Helgen efter de aktuella domstolsförhandlingarna kungjorde landets hälsominister plötsligt att de tidigare bestämmelserna om förbud av offentliga mässor nu ersatts av en lag, som gör det kriminellt att fira eller delta i mässan.
”Oerhört passiv”
John McGuirk, skribent och politisk kommentator i Irland, bekräftar för Katolskt magasin att den nya lagen infördes helt utan konsultation.
– Det verkar väldigt mycket som om regeringen fick kalla fötter när man fick frågan från juristen och bestämde sig att göra bestämmelserna till lag, vilket går att göra utan konsultation under vissa omständigheter. Reaktionerna från troende kan bäst beskrivas som dämpade. De flesta av dem som praktiserar sin tro här i Irland är i femtioårsåldern och uppåt – de är inte längre i den åldern när man engagerar sig och protesterar. Och ska jag vara ärlig, så tycker många äldre att det är väldigt bekvämt att följa mässorna hemifrån på datorn och välja vilken mässa som passar dem bäst.
– Och vad gäller landets kyrkliga ledning har man varit oerhört passiv. Inte bara nu, efter den nya lagen, men överlag under det senaste året. Tyvärr tillhör många av våra präster den äldre åldersgruppen, och jag vet att biskopar som protesterat högt mot restriktionerna, blivit kritiserade av präster i sina stift. De är rädda för att komma i kontakt med sina församlingsbor och bli satta i farozonen. Även många präster verkar börja tycka att den nuvarande situationen med digitala mässor är bekväm.
Declan Ganleys domstolsmål har ajournerats till den 27 april. Samtidigt undersöker Irlands fyra ärkebiskopar, som kallar bestämmelserna för ”provokativa” och ”drakoniska”, nu möjligheten att på juridisk väg utmana den nya lagen.
Fotnot: Artikel 9, om tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna lyder:
1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.
2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
