I år är det 1 900 år sedan den romerske senatorn Philetus och hans familj avrättades på grund av sin kristna tro. Även om den exakta historieskrivningen kring deras martyrdöd är osäker efter så lång tid, lyser det ändå starkt om deras vittnesbörd om att kyrkan, Guds folk, äger ett nytt liv i Kristus som inget i världen kan rå på.
Philetus tillhörde den romerska senaten under kejsar Hadrianus regeringstid (117–138) och som alla vet var de tre första århundradena en orolig period för kyrkan – förföljelser mot de kristna blossade regelbundet upp runt om i det romerska riket. Kejsar Hadrianus var däremot ingen aktiv förföljare och beslutade till och med att den som anklagade någon för att vara kristen var tvungen att lägga fram bevis, för att inte själv anklagas för förtal. Däremot var det fortfarande straffbart att till exempel vägra avlägga offentliga eder till gudarna (sacramentum), något som kristna mycket väl kunde tänkas göra sig skyldiga till.
Vi känner inte till detaljerna kring hur Philetus och hans familj kom att tas upp i kyrkan men utan tvekan måste de ha upplevt det som ett avgörande beslut med tanke på den höga ställning Philetus hade i samhället. Vet du om att din omvändelse kan få ödesdigra konsekvenser för din och familjens framtida säkerhet tänker du dig för mer än en gång – vilket tusentals kristna runt om i världen än idag är väl medvetna om för egen del.
Och så kom då den dagen då någon offentligt anklagade Philetus för att vara en bekännande kristen. År 121 ställdes han inför rätta, tillsammans med sin hustru Lydia och deras två söner Macedonius och Theoprepius, och de dömdes alla till döden. Kejsar Hadrianus befallde att de skulle skickas till den romerska ståthållaren Amphilochius i Illyrien, den västra regionen av Balkanhalvön, för att torteras.
Fler kom till tro
Efter en grym tortyr med knivar kastades familjen tillfälligt i fängelse. Där lärde de känna Cronides, en romersk tjänsteman som också var kristen och nu delade samma öde som Philetus familj. De berättade senare att en ängel uppenbarade sig för dem under natten i fängelset för att lindra deras plågor.
Dagen efteråt hade man förberett en ny tortyr av de kristna – en stor kittel med kokande olja väntade på dem. När de kastades i verkade det emellertid som om oljan mirakulöst hade kallnat och ingen av dem kom till skada. Detta gjorde ett sådant djupt intryck på ståthållaren Amphilochius att han där och då omvände sig och bekände sin tro på Kristus. Utan att tveka kastade han sig själv i den kokande oljan och ropade: Herre Jesus Kristus, hjälp mig! Också ståthållaren klarade sig oskadd.
Det berättas i legenden att kejsar Hadrianus själv kom till Illyrien för att se vad som stod på och trots att man inför honom gång på gång kastade martyrerna i den kokande oljan kom ingen av dem till skada. På något sätt lyckades man till slut döda dem men kejsaren fick ändå återvända till Rom förödmjukad.
Vittna om Guds rike
Den kristna författaren och apologeten Dorothy L. Sayers (som också skrev deckarromanerna om Lord Peter Wimsey) betraktade lättjan, en av de sju dödssynderna, som kanske den farligaste synden i vår tid: Det är den synd som inte tror på något, inte bryr sig om något, inte söker att få veta något, inte lägger sig i något, inte njuter av något, inte älskar något, inte hatar något, inte finner mening i något, inte lever för något och stannar i livet bara för att det inte finns något som den skulle vilja dö för (ur Creed or Chaos?, 1940).
De sex martyrerna Philetus, Lydia, Macedonius, Theoprepius, Cronides och Amphilochius vittnade tillsammans om att kyrkan inte är av denna världen och Guds rike inte kan besegras av någon eller något. Deras kärlek till Kristus beseglade visserligen deras öde här på jorden men gav dem också möjlighet att offra sina liv för det som är värt att tro på, värt att älska, värt att leva och dö för. Detta vittnesbörd behövs mer än någonsin i vårt land och i vår tid, och nu är det vår uppgift att ge det.
Mattias Lindström