När påve Franciskus nyligen utsåg Catia Summaria till den första kvinnliga åklagaren någonsin vid Vatikanens appellationsdomstol, var det många som såg det som ett konkret tecken på att han menar allvar med att främja kvinnor inom kyrkliga strukturer.
Catia Summaria, som är utsedd för en period om fem år, är från Bari i regionen Puglia i södra Italien, och var tidigare vice distriktsåklagare i Rom. Därmed har hon lång erfarenhet inom arbetsrätt, vilket är extra viktigt eftersom appellationsdomstolen bland annat tar upp fall från Vatikanens personalavdelning.
Utnämningen är i linje med de nya reglerna för Vatikanens juridiska struktur, som offentliggjordes av påven i fjol, och som ger förtur till professorer och jurister med lång yrkesbana bakom sig. Tanken är att domare och annan personal vid domstolarna ska ha en stabil karriär bakom sig och en stadig inkomst och därför inte vara ekonomiskt beroende av sitt arbete i Vatikanen och därmed stå mer oberoende.
Ungefär samtidigt kom utnämningen av syster Nathalie Bequart som en av två nya under-sekreterare i biskopssynoden, vilket också är första gången en kvinna utnämns. Men Summarias ny roll är nog ändå den mer utmanande. Det rör sig verkligen inte bara om symboliska utnämningar – Vatikanens kriminalrättssystem blir allt viktigare under påve Franciskus. Huruvida Summaria, som fyller sjuttiofyra år i mars, kommer att se utnämningen som en ära eller en huvudvärk, återstår dock att se.
Mer aktivitet
Historiskt sett har Vatikanens appellationsdomstol varit en ganska sömnig inrättning som bara hanterat en handfull ärenden om året. De flesta domarna har samtidigt arbetat inom Vatikanens huvudsakliga kyrkorättsliga domstol, Rota Romana, vars viktigaste uppgift är ogiltigförklaringar av äktenskap. Påven Johannes Paulus II strök kravet på att ordföranden för appellationsdomstolen också ska granska Rota Romana, liksom att appellationsdomstolens domare också ska vara domare vid Rota Romana.
På senare år har Vatikanens domstolar, för ärenden som inte berör kanonisk rätt, blivit mer aktiva, bland annat på grund av ett par omtalade mål gällande ekonomisk brottslighet. Summaria kommer omedelbart att få ta över en överklagan från förre ordföranden för Vatikanbanken, Angelo Caloia, gällande hans dom för förskingring. Han dömdes nyligen (till nästan nio års fängelse, red. anm.) för att ha sålt bankfastigheter under marknadspris och fifflat med bankens vinster.
I väntan på överklaganden
Caloia är den högste tjänsteman i Vatikanen som hittills blivit åtalad för ett brott i en av Vatikanens domstolar, så hans överklagan, tillsammans med den från Vatikanbankens förre jurist Gabriele Liuzzo, kommer att följas noga. Det är också möjligt att Summaria förr eller senare får överklaganden i sitt knä från de kontroversiella fastighetsaffärerna på över motsvarande två miljarder kronor i London, som än så länge kostat fem anställda i Vatikanen deras arbete och som, indirekt, kan ha spelat roll när före detta kardinal Angelo Becciu i fjol fråntogs sin kardinalstitel.
Vatikanens appellationsdomstol kommer troligen att få än mer att göra på grund av den nya lagen om upphandlingar inom Vatikanen, som påven Franciskus kungjorde i juni i fjol. Lagen ska centralisera upphandlingsprocesserna för att nå storskaliga fördelar samt ökad transparens och objektivitet. Som en del av det nya systemet har påven sett till att ansvaret att avgöra dispyter om upphandlingar ligger hos Vatikanens tribunal, med möjlighet att överklaga till appellationsdomstolen. Med tanke på att det finns hundratals potentiella underleverantörer som kommer att påverkas av det nya upphandlingssystemet, ter sig möjligheterna för dispyter enorma och arbetsbördan för de två domstolarna kan komma att bli mycket större.
Frågan om ytterst ansvarig
Den största huvudvärken Summaria och hennes kollegor med all sannolikhet kommer att stå inför är dock lika mycket politisk som rent juridisk. Hittills har alla omtalade rättegångar i Vatikanen som inte gällt kanonisk rätt berört antingen lekfolk eller präster, till exempel Caloia och Liuzzo i målet med Vatikanbanken; Giuseppe Profiti, före detta ordförande för det påvliga barnsjukhuset Bambino Gesù – åtalad för att använda sjukhusets pengar för att renovera italienske kardinalen Tarcisio Bertones våning; Francesca Chaouqui, dömd i Vatileaks-fallet; monsigniore Lucio Angel Vallejo Balda, också en av dem som dömdes i målet med Vatileaks.
Än så länge har ingen biskop blivit åtalad eller dömd i en sådan rättegång, vilket har fått några att misstänka att man medvetet offrar lekfolk eller präster medan mer seniora representanter skyddas. Målet med Profiti anses vara symboliskt av just denna anledning, eftersom den som direkt drog fördel av manövern, kardinal Bertone, inte kallades som vittne eller ens nämndes vid namn i åtalet.
Ändå har nästan alla de brott som lekfolk och präster blivit dömda för dessförinnan granskats och godkänts av någon högre upp. I de flesta system gäller att om ett brott begås under överseende av en chef är det chefen som anses vara ansvarig, antingen för att ha varit delaktig eller åtminstone för att ha agerat oaktsamt. Förr eller senare måste det till ett åtal av en senior representant inom kyrkans maktstruktur om de reformer som infördes av påve Franciskus ska bedömas vara trovärdiga. När och om det händer kommer det att vara utomordentligt känsligt, och de jurister och domare som är inblandade kommer att befinna sig under stor press att agera rätt.
Summaria är knappast den första personen som utnämns till en position i Vatikanen som, när man ser tillbaka, verkar bli ett nästan omöjligt jobb, eller åtminstone ett arbete man inte ens skulle vilja önska sin värsta fiende. Men hon är en av få kvinnor som någonsin fått en sådan svår uppgift, och det kanske är det ultimata tecknet på att påve Franciskus tar frågan om kvinnors representation i Vatikanen på allvar – att inte bara ge en kvinna samma rang och privilegier som männen inuti systemet, utan också samma eventuella frustration och huvudvärk.
John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux
