Det har länge varit vardagsmat i delar av Afrika, för att inte tala om hur hårt prövade många av länderna i Mellanöstern varit och fortfarande är: kyrkor som vandaliseras eller attackeras, ibland med dödlig utgång för dem som råkar vara där just då.
Men nu är det inte bara länder långt bort från oss som drabbas, och det som sker kan inte längre reduceras till små nyhetsnotiser, om det ens har fått plats i nyhetsflödet. Nu berörs – och förstörs – kyrkor allt oftare i vad som förut har varit lugna och stabila länder.
Ett axplock: På andra sidan Atlanten har ett stort antal kyrkor och helgonstatyer i USA vandaliserats under de våldsamma demonstrationer och upplopp som präglat delar av landet under året. Det sägs att man har velat protestera mot rasdiskriminering och spåren av det koloniala arv som vissa anser att några av helgonen representerar. Men det är inte hela förklaringen – även vandalisering och kyrkobränder med satanistiska förtecken rapporteras ha blivit långt vanligare.
Häromveckan brändes två av de äldsta kyrkorna i Chiles huvudstad Santiago ner av aktivister som demonstrerade mot regeringen. I den mån detta alls rapporterades här i Sverige var det kanske inte alla som delade uppfattningen om händelsernas allvar. Mestadels god stämning, inledde SVT sin nyhetsartikel om demonstrationerna (19/10 2020) och fortsatte: Det har varit fantastiskt, jättebra och positivt, sade en av demonstranterna, som dansade till ljudet av trummor. Var bränderna olyckshändelser i stridens hetta? Nej – delar av kyrkorna brändes ner till åskådarnas jubel medan andra passade på att vandalisera inredningen och stjäla det som kunde tas med.
Även i Polen har kyrkor varit måltavlor för demonstranters missnöje mot ett domslut i författningsdomstolen, som har satt stopp för genetisk diskriminering av ofödda barn, det vill säga att det inte längre kommer att vara möjligt att göra abort på grund av avvikelser på fostret. Under de protester som hållits har ett antal kyrkor attackerats. Var det kanske demonstranter som av ren iver riktat sig mot präster och kyrkor, eftersom de anses symbolisera övertygelsen om allas rätt till liv? Nej, enligt uppgifter i polska medier har attackerna skett på direkt uppmaning av demonstrationernas arrangörer. Man har avbrutit mässor, klottrat på kyrkväggar och skändat religiösa platser och statyer, och hållit kyrkan och dess präster ansvariga för domslutet.
Våldsdådet i franska Nice i slutet av oktober har helt andra dimensioner. Här var inte kyrkan måltavla för missnöje eller demonstrationer. Istället var det en rå och bestialisk avrättning av tre oskyldiga människor och det hade kunnat vara vem som helst av alla oss som då och då tittar in i en kyrka för en stund med Herren. Var det kanske en förvirrad gärningsman som inte förstod vad han gjorde? I skrivande stund pekar rapporteringen inte på det. Enligt uppgift ska mannen under dådet ha upprepat orden Allahu Akbar (”Gud är större”), det uttryck som så ofta används av islamistiska extremister när de genomför sina grymheter.
Samma kväll som det fasansfulla dådet i Nice stormade ett femtiotal ungdomar in i Antonskirche i Wien medan de ropade Allahu Akbar, sparkade sönder biktstolen och gjorde vad de kunde för att förstöra kyrkbänkarna. Ett pojkstreck? Det tyckte nog inte den närvarande kyrkoherden som på egen hand fick möta vandalerna innan polisen kom.
Man vill så gärna tro och hoppas att alla dessa händelser är olyckliga tillfälligheter som råkat ske samtidigt. Men Jesus fortsätter att vara ett tecken som väcker strid, som Symenon förutspådde (Luk 2:34) – och sakta men säkert verkar detta bli det nya normala.
