Kyrkans situation i Kina har länge varit ett omdebatterat ämne, och på senare år även påve Franciskus hantering av frågan. Hade helige John Henry Newman kunnat ge råd om hur påven ska hantera denna diplomatiska fråga som är så ömtålig?
Det var helige John Henry Newman som introducerade ordet ”brunnsförgiftning” till terminologin inom logiken, som ett speciellt fall av det som kallas ad hominem-argument, vilket innebär att en debattör fokuserar på personligheten, förmågan eller avsikten hos sin antagonist, i stället för själva sakfrågan. Med ”brunnsförgiftning” menas att irrelevant, negativ information om en meningsmotståndare ges i förbifarten för att misskreditera det personen vill säga.
Newman ville framhäva att bara för att det finns anledning att inte lita på den som för fram ett argument, behöver det inte betyda att argumentet i sig är dåligt. Man kan undra huruvida Newman, om han hade levt idag, skulle ha varnat påve Franciskus och hans medarbetare i Vatikanen om faran med just denna villfarelse vad gäller Kina.
Den senaste tiden har Crux och många andra nyhetstjänster rapporterat om att trycket ökar på påve Franciskus att tala klarspråk om Kinas olika missbruk av mänskliga rättigheter, däribland begränsningar av religionsfriheten. I en intervju med Crux nyligen sade usa:s särskilda sändebud för internationell religionsfrihet, Sam Brownback, rakt ut att Vatikanen måste inse att det inte går att lita på Kina. Brownback är en av många som, liksom Kinakännaren Benedict Rogers i en kolumn i det amerikanska magasinet Foreign Policy, beklagat sig över Franciskus tystlåtenhet angående förföljelsen av den muslimska minoriteten uigurerna i Kina.
Kommande förhandlingar
Franciskus skenbara ovilja mot att konfrontera Kina är väldokumenterad, som till exempel ett beslut nyligen om att inte läsa upp en text om Hong Kong som hade förberetts till en Angelusbön, eller att han har valt att inte öppet säga ifrån med anledning av avslöjanden om att statsstödda kinesiska hackare hade trängt in i Vatikanens eget datasystem.
Den allmänna uppfattningen är att påvens försiktighet har att göra med hägrande förhandlingar med Kina om att förnya det provisoriska avtal om biskopsvigningar som skrevs under 2018. Vatikanen ser avtalet som ett första steg mot normalisering av relationerna med Peking för att leda till ökat juridiskt och strukturellt skydd för landets katolska befolkning.
Kritiker menar att situationen bland religiösa minoriteter i Kina har blivit värre, inte bättre, sedan avtalet skrevs under, och att kinesiska myndigheter ser påvens förtegenhet och motvillighet att säga emot som ett tecken på svaghet som ger grönt ljus för att fortsätta på den inslagna vägen.
Ovanligt agerande
Låt oss vara på det klara med att beslut om den rätta tidpunkten, för att tala på ett sätt som främmande makt troligen inte tycker om, är väldigt komplicerat. Påven måste tänka inte bara på sitt eget rykte utan även på konsekvenserna av det han säger för lokalbefolkningen. Detta kan exemplifieras med de holländska biskoparnas protester mot deporteringen av judar 1942, som fick till följd att tvåhundrafyrtiotre judiska konvertiter, inklusive heliga Edith Stein, arresterades och skickades till koncentrationsläger. Den som tror att dessa valsituationer är självklara har aldrig känt ansvarets tyngd på sina axlar.
Med det sagt tycks det ända inte vara helt normalt att påve Franciskus, i vanliga fall förkämpe för förtryckta människor i underläge, drar sig för att tala klarspråk när det gäller Kina. Om man bortser från rädslan för oavsiktliga konsekvenser, och från det diplomatiska imperativet att rädda Vatikanens avtal med Peking, kan det finnas andra faktorer som spelar in?
Kritik från kritiker
Frågan leder oss tillbaka till Newman. Man kan misstänka att Fransiskus och hans medarbetare värjer sig mot kritikernas råd angående Kina eftersom de kan ha andra anledningar till att vara skeptiska mot dem som ger röst åt kritiken. På så vis är Brownback ett bra exempel. Han är praktiserande katolik, välkänd och respekterad i Vatikanen, men också stor Trump-supporter, vilket inte precis ses positivt av många i påvens inre krets. Han är dessutom en hårdnackad, konservativ, amerikansk katolik, alltså en av dem som kritiseras av en av påvens nyckelrådgivare, jesuiten pater Anton Spadaro, i en krönika 2017 i den semi-officiella vatikanska tidningen Civiltà Cattolica.
Generellt sett är många av dem som nu försöker förmå påve Franciskus att agera mot Kinas utrikespolitiska hökar, ofta också mycket kritiska till ”islamistisk terrorism” (ett koncept som Franciskus har avfärdat av principiella orsaker, med motiveringen att terrorism alltid är en förvanskning av religion snarare än ett uttryck för den). De tenderar också att vara kulturellt konservativa, med halvhjärtad inställning till en hel del av Franciskus sociala och politiska agenda, till exempel kampen mot klimatförändringar, dödsstraff och vapenhandel.
Trovärdighetsproblem
I ett större spektrum kan man göra samma poäng av varför påven inte varit tydligare när det gäller förföljelsen av kristna. Förutom det faktum att han antagligen inte tycker om att ge frågan vad som kan uppfattas som en konfessionell prägel, är det också så att många av dem som driver på honom att gå längre i sina uttalanden, inte nödvändigtvis är hans bundsförvanter på andra områden.
Därmed inte sagt att påvar bör grunda sina beslut på till synes politiska övervägningar eller att Franciskus och hans rådgivare ens tänker medvetet i de banorna. Men människan fungerar allmänt så att vi med större sannolikhet är öppna för konstruktiv kritik från människor som vi vet går till vårt försvar.
Två saker kan vi ta med oss. För det första: Det faktum, att många av dem som vädjar till påve Franciskus att mer energiskt utmana Kina inte hör till de mest positivt inställda till honom, gör inte i sig att de har fel. Argumentet måste tas i tu med, oberoende av vem som framför det. För det andra: De som önskar att Franciskus engagerar sig på ett mer robust sätt mot Kina, borde kanske tänka på att rengöra sina egna brunnar lite, så att rädslan för förgiftning inte står i vägen för de kritiska synpunkter de kommer med.
John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux
