Som ärkediakon i Rom ansvarade han för kyrkans ekonomi och den karitativa verksamheten. Men det var de fattiga som Sankt Laurentius såg som kyrkans verkliga skatter.
Laurentius föddes den 26 december år 225 och var verksam som diakon i Rom. Där ansvarade han för kyrkans skatter, men också för den karitativa verksamheten.
Legenden berättar att då myndigheterna eftertraktade kyrkans skatter gav påve Sixtus II sin diakon order att dela ut dessa bland stadens fattiga. När Roms ståthållare beordrade honom att överlämna skatterna till myndigheterna samlade diakonen ihop alla fattiga och sjuka och sa:
– Här är den eviga skatten, som aldrig förminskas utan växer.
Det sågs inte med blida ögon av ståthållaren som beordrade Laurentius avrättning. Laurentius lades på järnhalster över glödande kol, och glödgade högafflar pressades mot hans kropp. Enligt legenden bad han då att få bli vänd så att han blev jämnt stekt på båda sidorna.
Han led martyrdöden år 258. Redan 330 uppfördes kyrkan San Lorenzo in Panisperna på den plats där han antogs ha dött.
Laurentius är skyddshelgon för bland annat kockar, bagare och brandmän. Han firas den 10 augusti och avbildas oftast med halstret som attribut.
Sankt Lars, som han kallas i Sverige, har många kyrkor och församlingar uppkallade efter sig och många medeltida kyrkor, som omvandlades till lutherska efter reformationen, har behållit Sankt Lars som sin patron.
I Uppsala hittar vi Sankt Lars katolska församling, som etablerades redan under 1930-talet, och som idag omfattar omkring 3000 medlemmar från 75 nationer.
Källa: catholic.org
Foto: Wikimedia Commons
