Om det finns någonting som levt kvar i folkminnet så är det de pestepidemier som Europa härjats av genom århundradena. Få sjukdomar har avhandlats i så många böcker och filmer. Vem minns inte Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där pesten härjar och där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) förhalar sitt öde genom att spela schack med döden (Bengt Ekeroth).
Den mest omtalade pandemin är den som brukar benämnas som digerdöden, eller den stora döden. Den härjade under flera år vid mitten av trettonhundratalet och när pandemin var över hade nästan en tredjedel av Europas befolkning utplånats.
Men vad är pest egentligen? Och hur kunde den spridas så snabbt?
Historiska uppgifter om utbrott av ”pest” kan ofta avse i stort sett vilken dödlig infektionssjukdom som helst som fått stor spridning. I äldre tider skilde man inte så tydligt på olika infektionssjukdomar som man gör numera.
Kanske är det därför forskarna ibland varit oense om huruvida den stora döden verkligen var vad vi idag kallar pest eller om det var en smittsam virussjukdom.
Dock verkar de flesta forskare och historiker idag vara ense om att digerdöden faktiskt var just pest och ingenting annat; den sjukdom som orsakas av bakterien Yersinia pestis.
De flesta förknippar nog pestens spridning med den svarta råttan – Rattus rattus; den brukar anges som smittspridare av pesten. Och det stämmer delvis; under medeltiden fanns det gott om svartråttor i Europa och de levde gärna nära inpå människorna.
Den bruna råttan, som numera är dominant i större delen av Europa (Rattus Norvegicus), är inte fullt lika förtjust i människan, och lever heller inte lika nära.
Egentligen var det dock inte råttorna som var de största smittspridarna, utan lopporna. Lopporna förde smittan vidare, först från råtta till råtta och sedan från råtta till människa. Inte den ”vanliga” loppan – Pulex irritans – utan ett slags råttloppa som på latin kallas Xenopsylla cheopis.
Det finns också indikationer på att Pulex irritans kunde sprida smittan vidare från människa till människa, även om detta ännu inte blivit bevisat.
Ofta nämner man de olika formerna av pest – böldpest, lungpest och blodpest – som om de vore olika sjukdomar. Men så är det inte. De är helt enkelt variationer av samma pestsjukdom, och orsakas av samma bakterie, men yttrar sig på olika sätt beroende på vilka organ som smittas.
Böldpesten är den minst dödliga av de olika pestformerna. Det innebär inte att den är särskilt lindrig, utan att den ”bara” har en dödlighet på mellan trettio och sjuttio procent.
Namnet böldpest har den fått från de stora svarta bölder – buboner – som uppstår när man blivit biten av en infekterad loppa.
Lungpest leder, obehandlad, nästan alltid till döden. Bakterien orsakar helt enkelt kallbrand i lungorna, med symtom som blodig hosta, andnöd och hög feber. Denna form av pest smittar från människa till människa, och då genom saliv i samband med just hostningarna.
Blodpesten är den allra dödligaste formen av pest och få, om ens någon, överlevande har dokumenterats i historien. Den drabbar, som namnet antyder, kroppens blodbanor och orsakar blodförgiftning.
Hos vissa smittade kunde bakteriemängden i blodet bli så stor att blodet tjocknade och blev trögflytande. Detta orsakade blödningar under huden, vilka i sin tur gjorde huden missfärgad.
På grund av de svarta fläckarna på huden kallades blodpesten ibland också för svartpest och har också gett ett annat namn åt medeltidens epidemi, nämligen ”svarta döden”.
Den stora döden startade Kina 1334 och spred sig sedan långsamt västerut via de etablerade handelsvägarna som band samman öst och väst. 1346 var pesten framme i Syrien och Egypten, och nådde sedan Europa via Svarta Havet.
Sommaren 1349 drabbades Norge av pesten. Året därpå hade sjukdomen passerat gränsen och tagit sig till Sverige.
Att pesten spreds så snabbt berodde inte enbart på antalet loppbitna råttor utan också på att människorna reste så mycket och så långt. Storstäder hade vuxit fram i alla länder och vid kuststräckorna hade det uppstått handelsplatser som blev mötesplatser för människor från jordens alla hörn.
Däremot är det en seglivad myt att sjukdomen slog hårdare mot städerna än mot landsbygden; historikern Dick Harrison berättar i sin bok Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa att det fanns landsbygd där befolkningen blev mer eller mindre utplånad likväl som det fanns städer som klarade sig någorlunda bra.
Orsaken till den katastrofartade digerdöden debatterades livligt av samtiden. Många trodde att den var ett Guds straff mot mänskligheten.
Flagellanter – människor som gisslade sig själva i hopp om att beveka Gud och vinna syndernas förlåtelse – vandrade runt från stad till stad och demonstrerade sin syn på katastrofen. Flagellanterna bidrog dock snarare till en ytterligare spridning av pesten eftersom de rörde sig kring så stora områden.
På vissa håll blev pesten också upphov till antisemitism. Judarna klädde sig annorlunda och var därför lätta att känna igen – och blev således lätta att peka ut. På flera ställen i Europa brändes judar på bål och i flera tyska städer iscensattes rena massakrer på judar.
Paradoxalt nog kom pestens härjningar till sist att bidra något till förbättrade levnadsvillkor för dem som överlevde. Många jordegendomar stod tomma efter den stora döden och kunde brukas eller användas till kreatursskötsel på ett effektivare sätt än tidigare.
Det innebar att fler människor kunde födas av jorden. Folkminskningen ledde också till brist på arbetskraft, vilket tvingade godsägarna att ta hänsyn till böndernas krav på höjda löner och förbättrade villkor. Bönderna kunde alltmer välja mellan olika arbetstillfällen och blev på så sätt rörligare och mer självmedvetna.
Det har förekommit många fler pestepidemier efter den stora döden, men ingen fullt så katastrofal – framför allt inte för européerna.
I slutet av 1800-talet isolerades pestbakterien Yersinia pestis av den fransk-schweiziske forskaren Alexandre J.E. Yersin. Och även om pest fortfarande förekommer, framför allt i Asien och Afrika, så går den numera att behandla med antibiotika. Det finns även ett vaccin, om än med något begränsad effekt.
I Europa är pesten så gott som helt utrotad, men än idag räknas den som en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen. Och ännu efter flera hundra år ryser den moderna människan när digerdöden förs på tal.
Text: Jill Andersson
Foto: Public domain
Källor: Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa av Dick Harrison, Folkhälsomyndigheten, Wikipedia
