Hans och Sophie Scholl och deras vän Christoph Probst avrättades för att ha delat ut antinazistiska flygblad
Den 18 februari 1943 för sjuttiofem år sedan anhölls Hans Scholl och hans syster Sophie när de delade ut antinazistiska blad på Münchens universitet. Fem dagar senare ställdes de inför rätta och avrättades för högförräderi på Hitlers uttryckliga order.
De båda syskonen Scholl hörde till en grupp studenter som under krigstidsnamnet Den Vita Rosen öppet kritiserade nationalsocialismen och delade ut tusentals blad med budskapet att tyskarna hade en moralisk plikt att bekämpa Hitler och hans ”ateistiska krigsmaskin”. De fördömde också förföljelsen av judarna samma år som Hitler började genomföra den Slutliga Lösningen – och hörde till det lilla fåtalet som öppet talade om Förintelsen när den pågick.
Syskonen Scholl och deras vänner är väl kända namn i hela Tyskland. Nästa 200 skolor är uppkallade efter Sophie; hon kallades alla tiders största tyska kvinna i en serie populära TV-program som hette De största bland tyskarna och filmen Sophie Scholls sista dagar (2005) nominerades till en Oscar i kategorien Bästa utländska film.
Efter de sammansvurna som misslyckades med försöket att döda Hitler den 20 juli 1944 hör studenterna i Den Vita Rosen till de mest välkända tyskarna som försökte bekämpa nazisterna. Att så få liknande försök gjordes visar hur svårt och farligt ett motstånd var och hur väl den nazistiska taktiken lyckades avtrubba samvetena och eliminera allt som stod i deras väg.
Att bara försöka hålla kvar någon form av inre passivt motstånd fordrade en avsevärd beslutsamhet. Det kanske är förvånande att både Hans och Sophie i början var entusiastiska medlemmar i Hitlerjugend och att de till och med blev gruppledare. Men erfarenheterna gjorde dem desillusionerade och deras motstånd mot all nazistisk propaganda började smitta av sig.
De upptäckte i sökandet efter en mening i livet äldre och nyare kristna författare som svarade mot det de djupast längtade efter. Vi förstår av deras brev och dagböcker att de påverkats starkt av S:t Augustinus Bekännelser, Pascals Tankar och George Bernanos Prästmans dagbok. Det har nu kommit i dagen att deras liv också formats av den Salige John Henry Newmans författarskap.
Den som gjorde Münchenstudenterna uppmärksamma på Newmans böcker var filosofen och kulturhistorikern Theodor Haecker. Haecker hade blivit katolik sedan han översatt Newmans Grammar of Assent, 1921(”Instämmandets grammatik”) och så länge han levde var Newman stjärnan på hans himmel. Han översatte sju av Newmans böcker och läste vid flera tillfällen utdrag ur dem på olagliga hemliga möten som Hans Scholl ordnade för sina vänner. Märkligt nog var det insikter förmedlade av en Oxfordakademiker som bäst passade dessa studenter att finna en mening i den katastrof de fick gå igenom.
Haeckers inflytande märks redan i de första tre foldrarna Den Vita Rosen tryckte men blir sedan den starkaste rösten i den fjärde. Det var den foldern som skrevs dagen efter att Haecker läst högt ur några kraftfulla Newmanpredikningar och slutade med orden, ”Vi kommer inte att vara tysta. Vi är era dåliga samveten. Den Vita Rosen kommer inte att lämna er i fred! Vänligen läs och dela ut!”
När Sophies pojkvän, som var officer i Luftwaffe och hette Fritz Hartnagel, skickades till Östfronten i maj 1942, fick han som gåva av Sophie två band med Newmanpredikningar. Fritz skrev till Sophie, när han bevittnat slaktandet i Ryssland, att läsningen av Newmans ord på ett så hemskt ställe var som att smutta på ”droppar av finaste vin”.
Fritz skrev i ett annat brev: ”Vi vet vem som skapat oss och att vi står i en relation av moralisk förpliktelsen till vår skapare. Samvetet ger oss förmågan att urskilja det goda och det onda.”
Orden kommer nästan ordagrant från den berömda predikan av Newman som heter ”Samvetets vittnesbörd.” Newman förklarar här att samvetet är ett eko av Guds röst som upplyser varje person om den moraliska sanningen i olika situationer. Hans argument är att vi alla har en plikt att lyda ett rättrådigt samvete, framför och över alla andra bedömningar.
Under rättegången mot Den Vita Rosen sa Sophie att det var hennes kristna samvete som tvingat henne att genom icke-våld opponera sig mot den nazistiska regimen. Samma sak gällde för Hans. Som systern hade han i Newman och andra kristna författare funnit något att bygga på och inspireras av för att kunna förstå den brutala och demoniska värld som omgav honom.
Fritz Hartnagel evakuerades från Stalingrad strax innan den tyska armén kapitulerade. I det sista brevet till Sophie är han mycket ledsen för att ha förlorat de två banden med Newmanpredikningar han fått av henne – utan att veta att Sophie då redan var död när han skrev till henne.
När Fritz kom och hälsade på Sophies föräldrar gav han dem en samling predikningar av Newman som översatts av Theodor Haecker. Haecker själv besökte makarna Scholl och skrev Newmans eget motto i gästboken, Cor ad cor loquitur (”Hjärta talar till hjärta”).
Paul Shrimptons bok Conscience Before Conformity: Hans and Sophie Scholl and the White Rose resistance in Nazi Germany (2018), kommer ut på förlaget Gracewing och kan beställas i början av mars.
Källa: Catholic Herald
Översättning och bearbetning: Göran Fäldt
